"...och så kom hösten"



Jag vet att priset för äkta kärlek alltid är högt att betala.
Definition: när det kan vara jobbigast i världen, men man ändå vill tro på citaten om att amor vincit omnia. När det är en storm som drar igenom, som för bort ens hjärta, men man vet att det stärker. Eller: kanske inte nödvändigtvis att man vet att man vet, men håller kvar. Vågar inte släppa.
När alltet, det som ska övervinnas, känns större än själva känslorna. Och om det finns något kvar när stormen är över, då går det aldrig att besegra.
Inga vackra ord den här gången. Bara sanning.

Och jag reste. Han grät i mitt öra den morgonen, när jag sovit mig lugn. Så jag reste, tänkte: "jag återvänder inte förrän det finns något att komma tillbaka till."
Möttes av en varm famn att somna i, och det var bara kärlek. Ingen ångest att prata sönder. Bara hans leende, oavbrutna kyssar i nacken. Och så lyckan.
Just nu är den allt jag vet. Jag känner bara till den milda septembersolen, inte mörkret eller kylan. Inte höststormarna. De har bedarrat. Visserligen vet jag att vädret alltid växlar, men just nu, just nu, känns det som att den här årstiden skulle kunna bli så vacker som jag vill.

26 mils bussresa. Gick hem genom ett Lund som hållit sig vaket på grund av valet. Det var något att komma tillbaka till. Om en timme börjar skrivargruppen. Jag saknar Felicia. Hon kommer vara där.
På fredag åker jag till Göteborg igen. Konsertrus, såpbubblor, bokmässan.
Och det här är en sorts spretig anteckning, där jag tjatar ut de där orden som jag aldrig mer vill behöva använda. Som jag vill ska försvinna.



"Vad är klockan?" säger han. Och hon är någongång vid 23, och han säger: "om en timme är vi nitton månader."
Och när han somnar med huvudet mot min bröstkorg, vänsterhanden som en liten fågel, då vet jag att jag aldrig någonsin lämnar honom.