Aprilsnö

Med månadsskiftet kommer snön tillbaka, som ett skämt eller som en påminnelse. Jag befinner mig ständigt på resa, väskorna packas upp enbart för att packas om. Det där med att man inte bör finnas till för någon annan än för sig själv, men att samtidigt behöva finnas där för någon annan.

Jag känner mig inte som min egen. Jag känner mig inte som en del av mitt liv. När någon väcker mig känner jag alltid skam. Kanske är det över mina perverterade drömmar, kanske vet jag inte alls. Det är detta med att göra någon besviken. Att prioritera sömn framför en annan människa. Det känns alltid som att jag har lovat att vakna och som att jag sviker detta löfte. Jag fruktar för mitt liv för att göra någon besviken. Jag kan leva med allt utom besvikelse.

Och så den arkeologiska utgrävningen av min själ och mitt hjärta. Jag börjar minnas. Han som ringer mig, gång på gång. När han väl minns mig vill han att även jag skall minnas honom.

Snart kommer maj. Snart blommar magnoliorna. Jag skymtade dem utslagna på håll när jag hörde männen i vita mössor sjunga. Jag önskade att jag var bland dem. Jag önskar att jag var i min framtid.

Hemkommen igen är det som att vakna efter ett regn. Jag går genom leran och jag bryter av en av blommorna från busken. En knopp som redan börjat få sår. Den slår ut i vasen under dagen.

De blommor som blommar sent är de vackraste. De blommor som tar tid på sig att blomma, är de vackraste.

(De flickor som sent blir lyckliga, blir de lyckligaste?)

att försegla med en kyss.

Marsmånaden. Det är vår nu. Jag vaknar en morgon och ser solen skina och snön bara som en blind fläck på hornhinnan, någonting att skymta i den döda vinkeln, i ögonvrån. Och jag, jag skurar golven och nagellacket flagnar och jag tänker på den amerikanska hemmafrun och får det inte att gå ihop och vi sitter på bussen och hon säger åt mig att det är en myt, det är bara drömmen om hur det ska vara. Och jag, jag har ju aldrig velat vara någonting annat, än just en dröm.


Jag är introvert. Jag läser om intersexualitet. Sedan läser jag sagor.


Mörka blodfärgen på fingertopparna. Blondiner har roligare. De säger att jag mår bättre. Säger att jag har en stor förmåga till empati, min diagnos till trots. Säger att det vittnar om god prognos. Som att spå i väder. Att spå i mig. Spå mig en lysande framtid, Dorothy, mina födelsemärken som stjärnorna, hur de förhåller sig till varandra, Stora Björn, Lilla Björn, Skytten och Andromeda. Tonårspoesin. Säg bara inte att du ser svart, att allting är dömt. Säg för Gudinnans namn inte att allting är dömt. I mig är det fortfarande vinter.



Står så mycket stilla, men böjer kroppen i mjuka vågor, andas i djupa rörelser. Lämnar och går tillbaka.


Som en människa som förskingrar sig själv.



Det finns människor som jag sett frivilligt försvinna ur mitt liv, de som jag bett gå och de som inte ens har märkt att jag har vänt dem ryggen, för att de inte bemödat sig om att försöka möta min blick eller lystra efter mina steg. Och jag tänker mycket på det här, för jag är inte någon som släpper taget. Jag är oftast inte den som låter en vän eller älskare gå. Jag brukade alltid stå kvar. Vissa relationer är värda en andra eller en tusende chans. Somliga är knappt ens värda eftertanke. Jag antar att det handlar om att låta stolthet och självbevarelsedrift slutligen gå före rädslan för att bli övergiven. Jag antar att lämnandet inte heller betyder att någonting har varit förgäves, för oavsett finns det som gjorde att man en gång stannade kvar.

Är Valerie nu. Kanske inte för länge, men åtminstone nu. Jag måste alltid vidare. Det blonda håret och de rundade glasögonen. Läppstiftet utanför munnen är inte ens med flit eller med mening, det bara är, bara blir så. Det faller sig naturligt, det där politiska ställningstagandet. Letar fram vykort med snödroppar, att sända med en kyss till frimärke.

Ständigt på flykt och ute på jakt. Villebrådet sjukdomen, skrivkrampen. Jag måste hämnas på det som tog ifrån mig mig själv. Ett före och ett efter men jag ser bara ett fall som ökar i hastighet, jag som inte kan någonting om tyngdlagen. Jag vill bara vara tyngdlös. I början fanns det en tjusning, ett mörker som lovade mig ett strålkastarljus. Jag vill inte dröja kvar vid det, men jag vill så gärna ta mark så att jag kan få lov att lätta igen.

Jag har bara lärt mig leva genom kärlek.

How to kill a unicorn

Jag skriver nu. Mest om havet, sjöjungfrur, skepp och pirater, att fäktas med svärd, beslöjade spådamer, albatrossar och hämndens pris. Jag har ett sigill, gyllene lack och nya brevpapper. Tiden tar sjumilakliv och det mörknar fort omkring mig. Jag tänker på krig, att vara kallhjärtad, stenhård, generalen utan nåd. Tänker att jag kanske aldrig varit sådan, att jag mest varit den som gått på knä och bett om förskoning, men också att jag levt efter den uråldriga principen, kom hem som segrare, kom hem på båren eller inte alls. Det finns krig vi inte kan vinna, som istället måste vinna oss. Mina läppar är sargade och jag ger inga kyssar, försöker urskilja stjärnor i det här svarta, men de slocknar så fort, de slocknar så fort. Om kvällarna hör jag dödens hesa andhämtning och viskningar. Jag är vilse i labyrinten och minotauren är efter mig. Ni förstår inte att jag inte har några skenande hästar. Jag går till fots nu, alltid till fots. Jag har lagt ner mina vapen. Jag förstår inte tystnaden, men ändå är det den jag ger om man inte tilltalar mig. Den här gången en helt annan typ av strid, det kalla kriget. Det handlar inte längre om att vinna någonting, utan att behålla det man har, att segra är endast att ha livet i behåll.

Jag vet inte vad jag vill, alltså vill jag vad jag vet; ingenting.
Pull my heart out och allt det där, de där marionettsträngarna som brukade få mig att dansa efter andras vilja, de ger inga toner ifrån sig längre, ingen bitterljuv musik, såg du aldrig hur jag brast, gång för gång? Hur jag fick använda mina egna vingpennor för att kunna skriva poesi, all min kärlek och allt och inget för dig. Jag faller i fällorna, kaninhålen grävda överallt i min egen verklighet och att jag lever är tack vare att andra försöker bära mig, lånar lånad tid och ingen timvändare kan förändra någonting. Ibland kan jag inte ens känna något annat än tomrummet som ekar inom mig och mina ögonbryn blir tunna streck igen, mer rum för tårar, mer rum för förtvivlan, benen blodiga i rävsaxar någon lagt ut i skogen för att fånga vargar, men de fångade mig, de fångade mig. Endast jungfrun kan locka enhörningen till sitt knä för att dekapitera den. Mina kjolar fläckade av flytande silver.

Så skjut startskottet nu. Jakten kan börja.

"Det finns de som finner tröst i historier och berättelser om förbjuden eller omöjlig kärlek, som finner det vackert. Jag finner det vackert att trotsa sitt eget öde."

Erised

September är som våren, är som en fågel fenix som plötsligt fattar eld, doften av löv och rök, änglarna som faller. Ibland tänker jag att detta är att se svärtan i vitögat, det mörkaste av allt. Ibland hittar du mig hopkrupen med pennan och blocket, vågar inte störa, och jag vågar inte säga att det bara är ett gömsle, en billig ursäkt till att låtsas fungera. För faktum är; kapar du trådarna kan marionetten inte dansa, inte skratta, inte leva, dockan ligger livlös på marken, golvet, kullederna som inte ens rullar.

Jag minns fågelkadavret. Hade jag lyft upp det för att bära det med mig hade mina fingrar kanske sprakat till vid beröringen, som om fågeln försökt suga ur mig mitt liv för att desperat rädda sitt eget. Men jag lät inte mina händer fläckas av död. Jag lät det ligga. Jag lät det ligga.

Du stirrar dig blind ut genom sovrumsfönstret. Lägger tillslut inte märke till omgivningen utanför, inte ens regnet som slår mot rutan längre, bara själva glaset, inte smutsen. Vid smutsen är du van. Smutsen har gjort dig van. Och framför helkroppsspegeln kan jag inte se något annat än mig själv, för den kan bara visa mina drömmar, och jag, jag kan bara drömma om mig själv, mitt hjärtas innersta önskan, jaget det jag allra mest begär.

Olyckssyster som en flyttfågel, lämnar detta landets färger för andra. Jag håller henne i min famn, kammar hennes hår med fingrarna, vill alltid hålla kvar. Du var där när ingen annan var det. Du var där. Farvälgråten och dagarna efter blir det oktober, frånvaron sjunker in, skär in. Men vid nästa Samhain är du hos mig igen. Vid nästa Samhain är du hos mig. Igen.

Skisser av sommaren

Och vidare,

A secret in your kiss, and a comfort in your heart;

Syster saknar mig när jag gömmer mig i Badlands igen. Minnena jagar ikapp mig, men somliga stunder kan jag låtsas annat. Vi vevar ner rutan och jag lyssnar på Thunder Road, naturligtvis. Jag tänker på Autobahn som om det var min handled och den var uppskuren, sjunger hest och utan röst, stänger ute allt annat. Jag letar efter min deleteknapp, för jag vill bara börja om. Tidigare i tiden vandrar vi vingliga tillbaka till huset i skogen.

Mellantinget; vi fann ett kadaver vid ubåtsvraket. Min älskade skrattade och hade jag varit någon annan hade jag lyft det och med pekfingret sökt efter en längesedan försvunnen fågelpuls, men jag är inte någon annan, knappt ens mig själv. Är den rödhåriga såhär års som han älskar och saknar och jag längtar västerut, men är samtidigt räddare än någonsin för att jag inte ska kunna leva upp till kärleken. För att jag fortfarande är sjuk, aldrig varit något annat.

Och i augusti skriver Soldatsyster om det första höstregnet och jag förstår inte, för nyss var det ju sommar och nyss tog den ju fart .Tusen skisser som lämnats ute i det där regnet och förstörts för alltid. Jag kan teckna identiska för nästa juni, men det är fortfarande inte samma skisser. Min frånvaro i den här världen märks allt för tydligt och jag gör försök till rivstarter, en motor i mig som spinner som en katt när den går igång, men somnar som alltid sedan. En flicka kan allt hon vill, men jag hinner aldrig ens halvvägs till mållinjen.

Hades räcker mig pennan för att förnya vårt avtal och mina händer bara skakar; jag kan inte stava mitt eget namn.

vildvittror, elektrakomplex

Tre år sedan min vitaste klänning och den lika vita mössan som kastades i luften. Tre år har jag lämnat bakom mig sedan dess och mina fötter smutsiga av törnen och jord. Ingenstans i sagorna blir prinsessan tjock, hon blir bara lycklig, och ändå vill jag vara en saga. Jag säger att jag ska skriva, men fördriver mina dagar med Ingentinget, tänker mest av allt på detta att min enda mening alltid varit kärlek, hur övertygad jag varit om Korinthierbrevet 13:1s sanning, men tänk om jag hade fel? Tänk om jag alltid tagit älskandet för någonting större än det i själva verket är?

Det kanske inte finns någon evighet. Det kanske inte finns kärlekspar som älskar varandra så djupt att de efter sin död lyfts upp till stjärnbilder, för att kasta sitt ljus över oss. Detta mitt tvivel är någonting min omvärld sår i mig, som om jag inte bar samma starka. Var människa en skärva och det kan göra ont när vi ska smidas samman, men samman ska vi smidas. Jag vet förstås ingenting, men ingen kan ta ifrån mig min rätt att definiera min egen värld.

Har en konstant hunger och alla de ord som kan tänkas sluta på -lös. Ögnar gamla fragment och ser mitt eget sargade inre landskap, den skämda jorden, de korrupta varelserna  som varit efter mig. Det finns dagar då jag äger hela himlen och det finns dagar då jag inte äger någonting alls.

Så du lyssnar på Thunder Road om och om igen och känner en rivstart i dina ådror, bensinen i ditt blod som ger ifrån sig en välbekant stank. Du längtar efter Amerika. Du längtar efter din förlorade motorväg. Du längtar efter Cosmogirl, hennes ärrade händer, en laddning kaffe till. Natten är Moulin Rouge och månförmörkelser. Du behöver en transfusion, du behöver någon som greppar dina handleder och bjuder dig till dans, Svartrama tjärn och hinkvis med glitter. Och du kan inte säga det, men vem fattar din hand? Vem vakar vid din sängkant som en uråldig ängel? Vem förutom din sorg?

Du sa (som i ett annat du) att det som skaver är mitt Elektrakomplex och den far som aldrig var. Och han ringer mig och lilla Ronja svarar men hon lägger på när hon hör vildvittrorna. Jag nämner flyktigt min sorg, detta att aldrig ha tillhört, bortväljandet, det som mitt brev för år sedan ville förklara. Han förstår fortfarande ingenting, trevar om kattsvansar och hästryggar och jag ryggar tillbaka, det är för mycket. För oss båda. Vi hörs inte sen dess.

Midsommar klunkar jag utan att veta det vatten ur Styx. Blir mer maktlös än någonsin av att vara maktlös, bortom kontroll. Jag har sällan varit så rädd för att vara en fara för mig själv. Det mörka kalla skrämmer mig, eftersom jag valde att ta avstånd från det, trots alla gånger det ropat mitt sanna namn efter mig. Händer smeker mina skuldror och agerar vindrutetorkare för tårarna. Inte en särskilt vacker metafor, men åtminstone en metafor. Och sen rinner den här sommaren ur mig som vatten som spolas ner i rännstenen, avloppet, asfalten som inte minns att den ens funnits.

Men något finns och det är jag. Jag måste finnas.