Försommarkärleken och längtan efter att breda ut picknickfilten med jordgubbar och sitta i gräset med kycklingsallad och ett glas champagne, andas medeltid och havsluft, fylla lungorna med himlen. De frågade mig hur jag ska klara det här, och den nuvarande årstiden har alltid inneburit en rastlöshet för mig, skrikfåglarna som kommit tillbaka efter semestern, men varje år hoppas jag på något annat. Och jag lever och jag andas blomster och vi sover hos honom med öppet fönster.
Om kvällarna kattspinnandet. Nornorna spinner mitt ödes gyllene tråd, visar mig väven, hindrar mig sedan med handen. Verdandi som fattar den. Jag arbetar både som Yin och Yang nu, men jag är längre bort från modergudinnan än vad som är väl för min själ. Jag kan känna henne i vinden, men jag söker henne inte. Finner ändå en slags frid.
Juniregnet och min egen instängda gråt som bryter sig ut. Jag hittar saker under huden. Sånt som ligger där och skaver, sorger jag burit med mig i flera år nu. Och när du ringer kan jag inte känna igen din röst. Jag har inte längre någon far. Kanske många år sedan nu, men det är en insikt som gör ont. Jag vet inte vart jag ska vända mig för att kunna skriva.
Och så kommer sjukdomsinsikterna, Allt eller inget-problematiken. Jag måste känna mig överlägsen, annars känner jag mig underlägsen. Det är något som borde leda någonstans, detta medvetandet. Och jag går i mina skor med stora rosetter och jag snavar och faller i kaninhål och jag vet inte längre hur jag tar mig uppåt, river med naglarna, fingrarna blodiga när jag försöker kravla mig upp ur brunnen.
Juli är en spökmånad, bara en hägring och sedan halvvägs över. Jag försvinner in i skapandet och skuggan, har inte ens sett havet. Mitt hjärta som förtvinar och Olyckssyster som närmar sig. Jag kan inte riktigt få den här sorgen ur kroppen, den som lämnar mina lemmar förlamade och tunga. Snart ska jag vända mig mot horisonten. Snart ska jag se orden komma emot mig, stora som fartyg med hissade segel. Jag bryr mig inte om ifall det är sjörövarskepp eller vita flaggor, bara de kommer, bara de kommer.
Om kvällarna kattspinnandet. Nornorna spinner mitt ödes gyllene tråd, visar mig väven, hindrar mig sedan med handen. Verdandi som fattar den. Jag arbetar både som Yin och Yang nu, men jag är längre bort från modergudinnan än vad som är väl för min själ. Jag kan känna henne i vinden, men jag söker henne inte. Finner ändå en slags frid.
Juniregnet och min egen instängda gråt som bryter sig ut. Jag hittar saker under huden. Sånt som ligger där och skaver, sorger jag burit med mig i flera år nu. Och när du ringer kan jag inte känna igen din röst. Jag har inte längre någon far. Kanske många år sedan nu, men det är en insikt som gör ont. Jag vet inte vart jag ska vända mig för att kunna skriva.
Och så kommer sjukdomsinsikterna, Allt eller inget-problematiken. Jag måste känna mig överlägsen, annars känner jag mig underlägsen. Det är något som borde leda någonstans, detta medvetandet. Och jag går i mina skor med stora rosetter och jag snavar och faller i kaninhål och jag vet inte längre hur jag tar mig uppåt, river med naglarna, fingrarna blodiga när jag försöker kravla mig upp ur brunnen.
Juli är en spökmånad, bara en hägring och sedan halvvägs över. Jag försvinner in i skapandet och skuggan, har inte ens sett havet. Mitt hjärta som förtvinar och Olyckssyster som närmar sig. Jag kan inte riktigt få den här sorgen ur kroppen, den som lämnar mina lemmar förlamade och tunga. Snart ska jag vända mig mot horisonten. Snart ska jag se orden komma emot mig, stora som fartyg med hissade segel. Jag bryr mig inte om ifall det är sjörövarskepp eller vita flaggor, bara de kommer, bara de kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar