Livrädslan. Den plötsligt igen stegrande motviljan mot att analyseras.
Något som känns, något som dövar, tar mig över detta mitt Styx och låser grindarna till underjorden. Håller min hand, leder mig bort för att hindra att jag ser bakåt. Detta är vad jag söker.
Blicken över axeln skulle kunna leda till att jag, om jag inte är säker på att jag kommer lotsas rätt i hamn, vänder och springer tillbaka. Är det då jag som har nyckeln väljer jag min väg, även om det inte sker efter min innersta vilja. Egentligen längtar jag den längtan som jag inte fullt kan lita till. Finns kanske löften om ljus, men ingen obestridd försäkran om att just den framtiden kommer inom kort.
Jag har vandrat länge i tunneln nu. Jag vill att den ska ta slut så att jag kan vända ansiktet uppåt
och se solen.
Ikväll ska jag hitta hem.
