Det finns ett val;
svart eller vitt, det berömda talesättet, men jag döper om det nu. Jag säger: Rakblad eller Jesus, och ni får tycka och tro vad ni vill. Det är sällan jag är så precis som nu.
Låt mig börja där jag en gång slutade. Jag vet att läsaren älskar med kronologin, sambandet, även om det är så lätt att gå förbi det när man passerat epoker. Låt oss börja med sorgen, låt oss vandra tillbaka:
Man vaknar och man känner inte. Kommer på sig själv med att söka både solen och mörkret i samma rörelse. Jag har alltid varit en hora för lyckan. Ibland har jag låst om mitt hjärta och glömt var nyckeln ligger gömd. Allt har varit för att skydda mig. Jag låter mig aldrig mer vara det ärliga offret, för jag har blivit för rädd för att såras. Jag bygger murar och tar på mig masker, men likväl älskar jag att visa upp min svaghet. Ett substitut för en identitet.
Det finns inte mycket att säga. Den här karusellen gör mig allt för yr och illamående för att jag ska ha ambition till något annat än att stå på mina ben. Jag skulle leva ett liv. Jag gör som jag vill. Får Mvg på mina prov och vet att jag inte räcker till. Är plötsligt idealbilden av den perfekta eleven, för oavsett hur sjuk jag har varit, har jag ändå lyckats. 18,5 i betygssnitt är något som också friska människor eftersträvar. Ibland till och med mindre.
Men vi känner igen det här. Att låta sig förföras av våren och upptäcka att naturen sakta förvandlas till en palett med allt klarare färger. Vi vet ju hur man använder dem, om vi bara tänker efter.
Att inse innebörden av sin egen egoism. Att man blivit mer tillgiven den än sin kärlek. Det värsta som kan hända, händer gång på gång.
***
Man måste möta Gud som ett barn, och jag lever som bakåt i tiden. Hejdar aldrig mitt skratt när jag låtit det komma ut, köper såpbubblor att blåsa över vänners sängöverkast och förtjusar mig ständigt över rosa.
Alla sjunger om smärta och jag är medveten om att den alltid är i mig, att min lycka är en strävan efter någonting som dövar. Men nu börjar sorgen synas igenom, får allting att spricka upp. Jag kan inte längre låtsas.
Oräkneliga är de tillfällen då jag förnekat min far och än har jag inte slutat. Han hämtade mig, tog mig med sig och jag ville bara därifrån. Frös som alltid av vinden över de öppna fälten, ville ersätta den salta doften med någonting annat. Värme, en hals för mina läppar.
Jag kom hem med enbart gråt i bagaget. En natt tog slut och när den var över visste jag vilken förlovning jag var tvungen att bryta;
den med smärtan som jag berättat för alla om.
Jag bytte pyjamas för att skyla min kropp och kröp upp bredvid mamma. Somnade inte, för hon är inte tryggheten längre. Ständigt detta behov av den älskades famn.
En liten vetskap om att nu eller aldrig och mer än någonsin. Svart eller vitt/ rakblad eller Jesus. Jag valde det som låg mig närmast. Det är snudd på olagligt att rapportera någonting ärligare än det här jag försöker förmedla. Snudd på lögn när det är så mycket uppriktighet.
Jag är en duktig flicka som försöker lära mig att klara mig själv, fylla ut tomheterna med mer än bara hans stämma, för den räcker inte. Också det starkaste jag har är sprucket, svagt. Jag vill inte att han ska tappa rösten på grund av mig. Och raring, ännu än gång är det metaforer. Även om jag alltid formulerar exakt vad jag syftar på, är det kanske svårt att skilja på när det är bokstavligt eller bara bokstäver. Det händer att jag tappar bort också mig själv, men jag ser det inte som någonting allvarligt.
De här krigsskadorna fortsätter pryda min kropp. Skitsamma att det inte är dekorativt och skitsamma att någon kan se. Det är sån här jag har blivit och det ligger en makt i att angripa sig själv. Jag både skadar och förför. Naturligtvis kommer jag att förändras, växa. Men här är jag idag.
Och alla beslut är mina egna att fatta. Ingen psykolog, präst eller ens vän kan säga åt mig att jag ska vara lycklig, att nu kommer förändringen. Det är en insikt jag måste komma till själv, möjligtvis med stöd från andra, men inte enbart tack vare dem. Detta är, vad jag hoppas, den första strimman ljus. Jag är så mycket lugnare nu, så mycket tryggare.
Det kommer en dag då allt vänder. Då jag plötsligt inte längre sjunker. Är ingen sten, är människa. Och jag står emot.
Men att läsa månadsgamla ofullständiga anteckningar är som att gräva i sår som läkt fel. Jag ska sluta upp med mina blodiga liknelser snart, ska bara bli hel först. Revan i min arm (som numera egentligen bara är en skåra) är ett monument över min ålder. Den berättar om hur det är att vara sexton-sjutton, eller vadsomhelst. Smärta är någonting så individuellt att det inte kan jämföras, mätas, nedvärderas. Sorg är sorg, och hör sen.
Det existerar inte någonting sådant som självklarhet. Jag tar inte för givet att framtiden och nuet håller varandras händer, men inte heller att de hugger av dem. Vänta utan att vänta, ha förtröstan. Det stagnerar om man inte vänder blicken mot annat för stunden. En dag i taget, och varje dag som någonting bra.
Se det såhär:
förklaringar är någonting som ni kräver med era medlidande eller oroliga blickar. Sneglande. Någonting som jag reser mig upp för, borstar bort dammet, höjer min röst och ger. Sen står ni fortfarande och rycker i min rockärm. Hulkar. Förstår inte riktigt. Tittar på mig som om det skulle vara ni som är barnet och jag som använt för svårt språk. Eller beordrar mig att ordna upp mina problem. Gör det lite lätt för er.
Ger jag er ett enkelt litet tvåstavigt ord som Lycka, måste ni alltid plocka sönder det. Bryta det i bitar för att förstå hur det är uppbyggt, vad det består av. Det gudomliga lugnet, det trankila, är inte svar nog. Det måste finnas en anledning, en orsak. Men jag vill helst inte att vi gräver i den här gravjorden mer. Jag träffar psykologen fler gånger än jag vill. Säger att nu säger vi farväl. Men för att lugna även honom ber jag om ett samtal om några veckor. Han skriver in det i sin kalender. Alltför snart.
Det här är en rörig sammanfattning. Det måste alltid bli så. Tid går för snabbt, just eftersom det inte finns. Nätterna kommer fortfarande och skövlar. Sorgen söker min hand när jag släcker lampan, men jag tar inte dess.
Jag är ingen soldat längre, långt ifrån. Utan vapen, utan någonting, naken och med en vilja att få födas. Jag är påväg hem. För första gången någonsin.
