Här med försenad skiva och tårar jag inte kan avgöra om jag passat tiden till.
Vi hade Narniamorgon, drack chai med mjölk & socker för första…
är det år nu?
Och den här låten som ger kvällen på repeat, vi grät
sådär igen nästan som om vi var förtvivlade för varandra, nästan som om vi var sexton. Det är sånt som jag kommer minnas som både vackert och fult, vad gör det att vi
måste förskjutas ett år när vi snart förlorat oss i varandra under tre? Vad gör det att han älskat någon annan, att jag känner drömmarna dö så snart de nått läppen? De retoriska frågorna gnager sig in i mig och letar efter ett svar som jag äntligen hade tänkt att ge, men jag ändrar uppfattning i sista stund, ångrar mig. Ambivalens. Återigen. Min vän.
Allt mer tydligt att jag måste skapa dem ett skyddsrum, löftena, ett sätt att odla en mening som växer ut till den biografiska livslånga texten. Ge mig ett pappersark, en skrivmaskin. Ge mig öde landskap och tusen mil att gå. Ge mig varenda tanke du någonsin tänkt. Låt mig omvandla den till något som är värt något. Låt mig veta vad som är värt något.
Nästan som såpbubblor trots oktober. De är i den formen att de bildar en glaskupa kring mig. Jag glömmer allt, för ett tag. En helg passerar utan att jag konstant tänker på att jag inte vill. Veckoslutet fungerar som kanylen med bedövning som min poetiska ådra krävt. Bara ibland är det som dagarna innan.
Återvänd känner jag hur det rinner ur mig, tappar sin verkningskraft. Lämnar mig utan honom igen. Och utan orden.
"Det känns som andra sidan jorden"
Där borta lär han sig leva. Tillämpar andra filosofier än jag själv. Allra mest de som jag skyr. En dag i taget. Det avskyvärda i att inte få kartlägga framtiden. Jag känner hur jag mister min delaktighet. Han kommer resa till sitt Amerika. I dubbel innebörd. Jag följer inte, har inte någonting med drömmen om det att göra.
Det är inte för mig han skrattar och läser poesi.
Jag måste sublimera till och med själva sublimeringen. Lidandet som blir konst transformeras åter tillbaka till lidande. Ribban höjs inte, ingen sträcka förlängs, men istället för att börja ta sats, tittar jag upp, fram. Svindlar. Kräks. Jag är ensam här, ingen ser, men jag funderar på att ge upp och gå. Gräva ner mig och multna bort. Aldrig lyfta pennan mer.
Läser inte längre. Tappar böcker av alla typer i golvet. Försöker undvika att krossa mina tår. Undviker dem alltså. Det är koncentrationen som jag tappat från början och den skapar mina tjusiga onda cirklar. Jag kan inte skriva en fullständig dikt eller text heller. Bara fragment som för det mesta åldras och dör ut.
"Säg till Viola att hon lyser"
En flicka dog och jag kände henne aldrig. Hon fyllde sexton år i samma stund som hon drunknade. Hon var en vän till mina vänner och har fått mig att inse vidden av ett dödsfall. Fan, hon bara dog. Hon dog ifrån Kent och hon dog ifrån gymnasiet och sitt födelsedagskalas och alla presenter och helvete hon dog ifrån allt. Det finns inget språk för det här, det finns inget språk överhuvudtaget. Det hade kunnat vara jag. Utan farvälbrev och utan någonting. För ett år sedan hade jag vatten i mina lungor, men inte på samma sätt. Jag fick tag i syre trots allt. Jag gråter alltid. Jag undrar hur hennes vänner överlever, hur de kan gå till skolan, skratta, andas, fortsätta finnas när världen slagits ur led. Jag hade inte kunnat. Skulle Pepparkakshjärta kunnat om det varit jag?
Min far föll av hästen och bröt sin handled. Tänk om det varit nacken. Tänk om tänk om Evelina. Det kunde varit du det kunde varit du. Reaktionen på rösten i telefonen kan jag bara spekulera över. Vore det han vore det tomhet. Trots att han är min pappa nu. En vän då? En vän vore kanske änmer frustration och 'jag vill inte leva mer.' Det kan fortfarande inträffa. Ingen av oss är oförstörbar. Jag kanske inte förstår det helt. Vänner som vill ta livet av sig kan mycket väl göra det. En vän som dödar en del av sig själv, utplånar sitt förflutna, kan lika gärna döda sin framtid. Det är svindlande. Och skrämmande.
Johanna, märker du också hur hösten plötsligt börjar huttra, fäller upp det svarta paraplyet, vänder sig mot oss och säger att det är vi som gör henne så våt?
Och Älskling, du vill nå ditt Amerika och jag kanske vill följa med dig. Men mest av allt vill jag hitta Söndermarken.
