Vi reser tillbaka. Jag ser havet och det morrar dovt åt mig. Varje kväll tar jag ut nätfönstret. Ibland ser jag efter om det fastnat nattfjärilar eller svart färg från himlen. Den lossnar i flagor.Det blir dag och jag lär mig skrapa bort gamla kalklager på husväggen. De reser sig på samma sätt som fuktskadade tapeter. Jag skrapar tills det snöar över mig, karvar in i lagren jag ska lämna kvar. Jag vill ta mig längre tillbaka i tid och tillstånd än vad som är nödvändigt och möjligt, funderar på att rista in ett av orden som slåss i mitt bröst, men bestämmer mig för att skona platsen från min förbannelse. Jag skriver död eller döden i sanden istället och minns inte om jag trampar sönder det eller inte.Om kvällarna är vattnet nära. Grönt hav, svart hav, pärlemor. Jag antar att man borde ha förtröstan. Skrattfågeln är bättre än skrikfågeln, som man säger, men jag är alltför medveten om att Hades portar står och slår i vinden. Ändå samlar jag musslor, för honom skulle de verka mycket mycket små, som människans lillfingernagel genom hennes åldrar. Jag behandlar dem ömt, som tappade mjölktänder, på vägen hem. Lämnar dem på spiselkransen och nästa gång jag ser dem kommer jag kanske inte minnas att de var mina. Innan vi ska resa hem igen forsar mörkret som tidvatten in i mig. Om dagar eller år ska jag hitta rester av det i vad som en gång var skotthål, sår och sprickor i min kropp. Vid det laget kommer det vara flera skikt fossil av svarta insekter. Tills dess måste jag försöka lära mig att leva. I ebb som i flod.
