Nu sinar källan i drömmen, kvinnorna eller nymferna vid fontänen förlorar sin åtkomst till vatten, men Poseidon är fortfarande drypande våt. Kanske tillåts han aldrig annat. Vi firar samvaros återkomst, med kyssar, pannkakor och sockervadd. För längesedan cyklade vi längs Plommonvägen, hörde kärnorna smälla under däcken. För mig alltid en tillfredsställelse, för dig mer skrämmande, äckligt. Jag fyllde mina fickor på vägen hem. Vi har en hel uppväxt av skräckhistorier, Susan, men det är inte sällan jag förmår mig att se den som vacker.

Antar att alla alléer och esplanader är lika fyllda av lövhögar just nu, men jag har inget behov av att begrava något, inget behov av att låta något ruttna i endera hjärtkammare. Det är över ett år sedan Viola dog i mig. Det bor en kvinna i mig nu. Hon fingrar över fiskbenskorsetten och snör den hårdare med spensliga fingrar. Hon säger åt mig att hålla ryggen rak och huvudet över ytan. Jag är fortfarande på jakt efter Söndermarken och har ingen som helst tid åt att försöka vara lycklig.