Att skära av drömmarna vingarna, säga: inte än, låsa in fjäderschabraken i vitrinskåpet, visa upp för vänner och bekanta. Se, här är min framtid, bara mer avlägsen än jag tänkte mig den. - Jag går halva vägen.
Systerskapet har aldrig varit större än det är nu, strax efter att jag räddes att förlora henne, min soldat som nu badat i drakblod tillräckligt många gånger för att frälsas från krigarkostymen, slutgiltigt klassas som gudinna: krigets och barnafödandets.. Horan eller madonnan är våra eviga roller, oavsett pjäs. Jag håller i gaslågan och jag riktar den mot henne. Vi har tänt den mängder av nätter när vi varit tvungna att satsa allt, men jag riktar den mot henne, det är en svetslåga nu, ingenting man bränner broar eller städer eller äktenskap med. Jag svetsar henne som man svetsar en staty av metall och hon är gudinnan nu, gudinnan nu.
Jag lever ständigt med blicken riktad mot horisonten, ser aldrig vad som ligger för mina fötter. Så trött på nedskjutna duvor, fläckad novembersnö. Framtiden som hon brukade se förblöda där, den där försvunna systern, framtiden som hon hånskrattade åt. Emellanåt är jag hoppfull, men oftast fruktar jag det kommande som man fruktar sin dödsdom eller sjukdomsdiagnos. Ändå, emellertid, är jag tvungen att hoppas, låta det svarta vattnet och blodet rinna färdigt under broarna, spolas bort mot andra strandkanter. Andra skeppsvrak och sjöstjärnor. Jag kan som sagt inte blicka nedåt, i rädsla för de lik eller den avgrund som finns strax intill mig. Nuet har aldrig varit ett rum för mig att vistas i, om det inte agerat dörr till ett annat.
Somliga dör i strid, they say, andra blir aldrig den samme efteråt. Antar att det är så det är. Antar att det är så det måste vara, men jag har aldrig varit mycket för att förlika mig med förändring. Alltid bara känt mig övergiven i den. Jag är med sorg på samma sätt som andra är med barn. Psykisk ohälsa ska främja kreativitet, men det finns bara destruktivitet i den här. Bara timglas med skotthål och önskningar som rinner ut i sanden. Jag tror jag fick slut på fairydust någongång i september.
Ibland önskar jag att även jag var en av valkyriorna. Att jag skulle kallats in i Valhall. Kanske vid sextonåret. Det hade fortfarande kunnat vara vackert då, när allt var för kärleks skull. Nu befinner jag mig i ett dödläge, mellanläge, whatever. Jag måste vänta och bida min tid. Jag börjar bli trött på att vänta. Horisonten bländar. Jag kan inte se om solen är påväg upp eller ner.
Det finns inget soundtrack för den här (uttjatat att säga "sorgen".) Snön sviker som allting annat och jag letar hjärtslag, men är försent ute för att hitta flyttfåglar. Jag ser
oss kyssas under tolvslaget det här året också. Det är bara december inatt, jag har bara min dagbok och mina brev, kan bara använda handstilen till det. Fiktionen är ickeexisterande även om jag själv existerar i konjunktiv; i vore, finge, hade, kunde. Jag ser oss kyssas under tolvslaget och jag anförtror honom mina nya drömmar som föddes som i kejsarsnitt när jag skar av de gamla vingarna. Som om de faktiskt bestämt sig för att ge mig lite gudafödsel trots allt. Och han säger:
Vad som helst som gör dig lycklig, vad som helst
som gör dig lycklig.
