Min kropp består av mer gravjord än kött. Jag öppnar munnen och ut välts gravstenar, hela kyrkogårdar. Somliga säger att man själv ska väja för smärtan, stanna upp och fråga sig om det verkligen är värt det. Om det är äkta eller bara spöken. Jag vet också att det finns en trygghet i svärtan. Ingenting du gör syns, det svarta papperet suger upp bläck mycket sämre, just eftersom att det inte fläckas. Svart är svart som synden. Nyanslöst. Ingen kommer efter dig om du hoppar i tjärnen. Över gränsen finns inga gränser, inga måsten eller vett och etikett. Så jag tjuter med vargarna och sållar mig till dem. Jag vet att då är jag tillåten att blöda ihjäl utan att jag gör fel. Utan att behöva tänka på alla dem jag sårar. Fiende eller förlorare. Det finns inga fler indelningar. Det finns en tröst i att få vara tröstlös. Det är allt jag vet.
Men missförstå mig inte. Jag känner fortfarande ytan om jag sträcker mig så lång jag kan. Står åtminstone med ena foten på botten. Jag vet inte vilket som är bäst. Det avgrundsdjupa bottenlösa, eller just detta. Jag vet inte skillnaden på att stå sin grund och att slå i marken. På att aldrig lämnat jorden eller att kastas ner mot den. Mina ord är inga vingar. Mina ord flyger inte, de krälar i dyn.
I stundens hetta har jag många järn i elden och de glöder fortfarande efteråt. Min skrivarådra är en utdömd flod och mitt hjärta en plundrad gruva. Jag vet inte hur det blev såhär. Vet inte varför jag konstant befinner mig på flykt och känner tomheten andas mig i nacken, slicka längs min ryggrad. Tomheten är det enda som faktiskt känns. Av tusen honungskyssar inte ett enda spår. Det har slagits upp ett valv omkring min gestalt, min hud har förvandlats till pansar. Inte en rustning, ett insektsskal. Jag är onårbar och det är fruktansvärt. Mot all form av mänsklighet: kväljningar. Jag sprättar hellre upp mig själv än brev just nu. Kvittar hur mycket glitter ni försöker strö i mina sår. Hon säger att hon är rädd för att förlora mig i den här dimman. Jag rycker på axlarna och går vidare. För nuvarande har inte ens systraskapet någon makt. Det är en tid då all magi har mist sin verkan.
I sömnen kan han viska vackra saker och om morgnarna och kvällarna kan jag hitta mig på samma plats jag en gång dog: för evigt i hans famn. Jag önskar gryningen spelade större roll. Jag tror att solen till och med gett upp att slåss mot mina persienner. Hör ändå svaga ljud från svärdshugg när jag vaknar. Natten behöver inte ens någon nyckel för att kunna komma in. Dagen nästan som förbannad härifrån. Vi står hjälplösa: ibland tar jag skydd under mitt valv, men oftast vill jag bara att någon eller någonting ska lyckas bryta sig in. Januari, kära gamla bödel, är du nöjd nu när du ser vart du har fört mig? Det är nästan februari, nästan tid för oss att skåla i champagne, leka lyckliga igen, men det blev inte 1677 det här året heller.
