Plötsligt är det som att vargarna har lämnat bröstet, utan att jag egentligen gjort någonting. Jag har börjat med att svälja mig närmre ljuset istället för underjorden och det är inte jag som gett efter för att medicinera bort mörkret, det är jag som bett om det. Mitt insektspansar till trots är vi vansinnigt vackra. Vi är ett fotografi bakom glas, för jag är fortfarande oförmögen att känna fullt ut. Betrakta oss på avstånd eller nära och förtrollas av illusionen, tro på den. Jag snörar inte på mig varken balettskor eller kängor. Melodin börjar bli välkänd. Jag önskar jag var lycklig, men jag är det inte, därför ger jag det en chans, detta som jag tidigare kämpat mot. Som att först försöka trampa sönder handen, innan man slutligen bestämmer sig för att ta den. Jag tillåter att den själsliga arkeologin fortgår, nya människor att gräva ut och utforska nya områden. Min ande är en fågel, den betraktar allt från ovan. Ingenting som händer mig händer mig.
Ta min hand och det är som att ta den dödas. Använd min bröstkorg som vas, utnyttja mitt lidande till förmån för konsten. Min marionettkropp faller sönder. Kan du hitta mina delar och foga dem samman igen är jag dig evigt tacksam. Guld ruttnar inte men vet att allt är inte guld som glimmar. Jag skriver för att jag vill, inte för att jag måste. Förmågan till det mesta är förlorad.
Och sedan går jag i dvala. Tappar greppet om tid och flyr in i eskapismen och enkelheten. Det är underbart att leva så i nuläget. Kanske är det min förlorade källa, kanske kan jag ömsa skinn och skala av mig mitt pansar om ett tag när jag blivit tillräckligt stark. Det är februari och det är möjligt att det är därför som jag kan känna vinden vända, även om jag inte känner den utan bara ser den blåsa genom håret. Kanske ligger det någonting i mina gamla visdomar och böner, men kanske är ett så tvivelaktigt ord. Kanske gör att hela meningen kan sättas i konjunktiv eller parentes. Kanske gör att ingen behöver tro mig.
Ändå fullständigt medveten om hur lätt det är att vakna upp. Jag ska göra allt jag kan den här gången för att slippa stanna kvar i smärtan, men jag kan inte lova att det är mycket. Väck mig inte ur min törnrosasömn, mitt drakslummer. Om dvalan avbryts rycks min respirator undan, då kan jag inte andas. Väck mig först om hundra år när vargarna är utdöda, sorgen fossilerad och världen fylld av ljus.
