Tomma svarta pappersark vart blicken än når. Jag har en inrökt lägenhet och ett hål i mitt hjärta. Det matchar hålet i mitt huvud där andarna slipper in. Mitt hjärta är av sot och sår och det som en gång var slipade diamanter däri har blivit för vasst, har haft sönder mig och sedan förvandlats till kol. Ingen vet om det finns en framtid och ifall jag måste vara ensam. Jag står inte ut med att vara ensam. Jag står inte ut med att inte stå ut. I solskenet och han kysser mig trots att vi inte är tillsammans, men han kysser mig inte av tvång. Han håller om mig och tar mina händer och jag tyr mig till honom som alltid. Jag är det övergivna djuret igen och han har varit min grundtrygghet, den som man måste ha i sig själv om man inte ska förstöra allting. Och jag förstörde allting. Jag fick honom att gå, välja en plats i solen framför att vältra sig i mörkret med mig. Jag förstår honom och jag vet att jag måste lära mig att använda de ben jag faktiskt har istället för att hålla mig fast vid andras vingar. Jag måste det här. Jag valde det inte, men jag måste. Hade jag fått välja hade jag inte valt någonting, troligtvis inte ens att försöka mig på ett liv. Hösten är min förhoppning. Om det är augusti, september eller oktobersol vet jag inte. Och jag vet inte om han kommer vilja finnas där. Han vet inte heller. Han vill att jag hoppas, för har jag hoppet kommer jag försöka springa, gå eller krypa. Jag kommer ta mig framåt. Har jag det inte har jag Hades och samma trampade jord.
Jag skickade iväg mina ord neråt landet, jag trodde att en plats skulle bli given mig, att jag skulle få en tillhörighet av språket. Jag fick det inte. Jag fick ett brev som sa nej och jag fick ingen förklaring. Nu vet jag ingenting och det kan ta sönder mig. Först var han allt jag visste, sedan skrivandet, vad kommer härnäst? Det måste vara mitt liv, men det kräver en kamp och jag är trött på strider. Jag vill välja mina strider och jag vill att det ska handla om att välja bort dem, att jag ska kunna vara stark nog att göra det. Men detta mitt vivere militare est börjar gå mig på nerverna. Jag klarar det inte. Jag måste koppla bort alla mina tankar, all min oro, allt hot mot mig själv. Det är ironiskt att mitt psyke fungerar exakt som min kropp, att det stöter bort sig själv. Jag är självutplåning personifierad på alla plan utom de positiva.
Jag vill inte skriva här för jag sublimerar inte längre, jag gör ingen konst av mitt liv, spyr bara galla. Mitt hår är blått som sorg och jag planerar att göra något åt det, men inte än. Inte förrän jag kysst mörkret adjö, åtminstone för en stund.
