Vinter

Han är i mitt blod, hans hjärta slår i min kropp, mitt i hans. Jag har sönderrökta lungor inatt och fruktkarameller. Det är nästan alltid natt när jag skriver här, det ska alltid vara natt, någonting annat vore fruktansvärt fel, befängt. Försöker mota bort verkligheten med facklor och vassa tänder. Lyckas ibland, ibland inte. Jag går till mina inbokade möten och försöker skapa en struktur. Ute är det vinter. Det är alltid vinter i mitt hjärta. Det vet du. Jag borde vara van, men har ändå svårt att ta mig ut, pulsa genom snön. Januari har alltid varit min berömda bödel, och det är poetiskt att haka upp sig på sådan symbolik, men jag kommer inte så långt med det. Kommer längre med att leva mitt liv, drömma mina sagodrömmar.

Jag har en prins med en svart springare. Han håller mina händer när de skakar, slickar mina sår och mina tårar. När han kom var han det vackraste som kunde hänt mig just då, och det är han fortfarande. Har bara så svårt att visa det ibland, så lätt att glömma, istället skrika, gråta, slå. Jag har ännu inte höjt handen, men ibland blir jag rädd att det bara är en tidsfråga. Ibland tror jag på ett happily ever after och drömmer om hans ring runt mitt finger istället. Jag har sagt att jag måste skriva utlämnande, och jag har sagt att jag måste skydda honom, men det är svårt att leva efter det när jag knappt är trogen min dagbok, när jag aldrig skriver klart och skickar iväg hennes brev. Så mycket lättare att spy ut allting. Så mycket lättare att använda sig av ett forum han känner till. Jag ska försöka att inte göra det, jag ska försöka. Minns att de dagar då jag viskar är fler än de då jag skriker. Minns att jag oftare smeker än slår. Älskade, glöm det inte.

Ibland tror jag att jag slutat vandra vilse. Ibland tror jag att jag hittat mig själv igen. Alltid lika bittert att upptäcka att jag misstagit mig. Igen. Jag saknar inte Uriel så mycket som jag gjorde en gång. Jag kan be honom att dra åt helvete utan att ångra mig, jag kan hata honom utan att det övergår till kärlek i nästa sekund. Jag lever ett liv utan honom. Det är så mycket jag trodde att jag aldrig skulle göra. Jag trodde aldrig att jag skulle känna igen, behöva igen, men kommer på mig själv med att vilja vara med Lancelot i ett rum där det är vi två och inga andra. Kommer på mig själv med att fastna i hans doft, hålla kvar fingrarna kring hans örsnibb, händerna runt hans höfter. Kommer på mig själv med att önska att han ska vara det vackraste som hänt mig. Någonsin.

Lethe

Hades har fem floder, hur kunde jag glömma det? Allt för upptagen med Styx för att ta mig längre in i underjorden, nå Lethe, den ljuva glömskans flod. Den som utplånar allt mänskligt lidande. Varför har jag aldrig nått så långt?

Årsskifte igen. Jag uppdaterar aldrig under december, och att klockans byte av år skulle leda till något nytt är fortfarande den vackraste av lögner. Men visst nyår var vackert. Är det inte alltid det? Himlens utlösning och sedan skålande i rosa champagne, kyssar, snöfall. Fabulerade jag nu igen? Förlåt mig. Allt jag vill minnas är att jag var lycklig.

Kaoset öppnar upp sig. Jag skriker honom i ansiktet och han har ett vettskrämt uttryck. Visste kanske inte hur många monster som kan välla ur min mun. Förstod kanske inte det där med prinsessan och draken, förrän då. Jag slänger ringen han gjort till mig rakt på honom. Den ring som är en förlovning om någonting större. Den ring som jag älskar för att den är vacker och för att han gjort den med sina två händer.

Kvällen går, kvällar går. Vi har haft månader tillsammans nu. Jag älskar Lancelot, men jag kan inte hjälpa, kan inte hejda orkanen, hur hejdar man en sådan? Föraktar mig själv för vad jag blivit, för att jag ligger i smutsiga lakan, låter timmar gå, aldrig rapporterar, aldrig  skriver kärleksbrev till Pennsoldaten. För att allting kommer efter mig, jagar mig istället för att det är jag som jagar. Allt jag gör nu är vandrar samma tomma gator. Det fanns en annan fras som hörde dit, men den har jag glömt nu. Jag har glömt så mycket. Jag vandrar samma gator, står och stampar i snön, sliter ned mina höga klackar, trampar vatten.

Jag tror fortfarande att jag är oförmögen till att få mitt lyckliga slut. Ge mig ett vackert kristallglas med vatten från Lethe, bara en klunk, bara en droppe. Ge mig något som inte är ett gift. Gör så att jag kan glömma, gör så att jag vågar tro på någonting igen.