Lägg ditt öra mot min mun så jag kan skrika så du hör, skrika ser du inte att jag går sönder?
Någonstans ligger en ängel och förblöder i snön. Någonting säger mig att jag måste hitta henne, annars är det jag som dör. Fånga de där vita fjärilsspökena, låta dem smälta som is i mina händer, så att jag kan känna lite värme igen. Det är en saga emellanåt. Emellanåt lysande körsbärsträd i drivorna, emellanåt konst och svartvita fotografier. Jag skulle vilja stanna där. Huvudet mot din bröstkorg och värmen i tvättstugan, nytvättade, blomdoftade lakan. Varför kan jag inte få stanna där? För att jag aldrig kan stanna. För att jag alltid måste tvivla. För att rädslan är min enda vän. Flykten in i orden blir total igen. Tar upp dagboken och antecknar allt som måste ut. Det är inte mycket åt gången, men det är ändå ord. Vardagen är fortfarande draken jag måste dräpa, och jag längtar lika mycket efter den som efter glitter. Eskapism förlorar sin innebörd när det inte finns något att fly. Nangijala blir till intet när det inte finns ett första liv. Och katter har nio, sa vi. Jag har redan dött två dödar. I jakt på ett mirakel, när du fanns precis intill. Honungspojken tar fortfarande sönder mig genom att vara någorlunda lycklig när jag själv inte är det. Jag skulle ju vara segrare i kriget. Jag skulle ju vara vacker och stark och underbar. Jag undrar vad som hände. Jag undrar fortfarande vad som hände.
Jag är Rapunzel och Hjärter Knekt riddaren som klättrar upp för tornet, stannar hos mig en stund. Det slutar alltid med att jag hänger kvar i hans kläder, håller kvar, försöker hålla kvar. Det slutar alltid med att jag blir ensam. Och även om jag försöker göra någonting annat av det, även om jag försöker förhindra att det blir så, är det redan defaitistiskt dömt. Jag skriver klart breven med spretig handstil och längtar efter att övervinna mil igen. Längtar efter att övervinna smärtan. Allting är som vanligt. Jag har svårt att släppa taget om kniven jag riktar mot min strupe, som om jag svetsat fast mig själv i den, och jag kan inte sluta. Kan du höra mig? Är du lika rädd som jag för att marken ska ge vika under våra fötter? Kan du svara mig? Är du lika rädd som jag? Kan du svara mig?
Jag tvättar den lilla mjukisdelfinen vi hittade smutsig och kvarglömd på spårvagnen för flera veckor sedan. Jag ska torka den och knyta en rosett om fenan eller halsen på den och ge den kärlek. Det är sådana små saker som räknas.
