Har du ord är de dömda att skava mot dina lungor. Februari, skrapar hjärtan med tåspetsen i isen, sagorna som syns igenom där den är som tunnast, som klarast. Bleka gestalter som sträcker sina armar mot mig, magrade fingrar. De vill så gärna att jag ska befria dem. Jag vill så gärna befria dem. Jag låter dem vistas en stund i solen var dag. Jag är rädd att inte kunna skilja dem från vattuväsen som vill mig illa, inte vill något mer än att gripa efter mina anklar och dra mig med sig neråt, sömmarna som spricker i deras leenden.
Mars tar sin början med vårdoft och fågelsång i vintermorgonen, mitt hår över hans kuddar och att vilja stanna i att älska, se morgonen komma som en karavan marknadens första gryning. Bära hans ring som om jag hade varit en yngling med en blomma av glas i mitt knapphål, rocken som vänder vinden.
Att aldrig tänka med något annat än hjärtat.
