Erised

September är som våren, är som en fågel fenix som plötsligt fattar eld, doften av löv och rök, änglarna som faller. Ibland tänker jag att detta är att se svärtan i vitögat, det mörkaste av allt. Ibland hittar du mig hopkrupen med pennan och blocket, vågar inte störa, och jag vågar inte säga att det bara är ett gömsle, en billig ursäkt till att låtsas fungera. För faktum är; kapar du trådarna kan marionetten inte dansa, inte skratta, inte leva, dockan ligger livlös på marken, golvet, kullederna som inte ens rullar.

Jag minns fågelkadavret. Hade jag lyft upp det för att bära det med mig hade mina fingrar kanske sprakat till vid beröringen, som om fågeln försökt suga ur mig mitt liv för att desperat rädda sitt eget. Men jag lät inte mina händer fläckas av död. Jag lät det ligga. Jag lät det ligga.

Du stirrar dig blind ut genom sovrumsfönstret. Lägger tillslut inte märke till omgivningen utanför, inte ens regnet som slår mot rutan längre, bara själva glaset, inte smutsen. Vid smutsen är du van. Smutsen har gjort dig van. Och framför helkroppsspegeln kan jag inte se något annat än mig själv, för den kan bara visa mina drömmar, och jag, jag kan bara drömma om mig själv, mitt hjärtas innersta önskan, jaget det jag allra mest begär.

Olyckssyster som en flyttfågel, lämnar detta landets färger för andra. Jag håller henne i min famn, kammar hennes hår med fingrarna, vill alltid hålla kvar. Du var där när ingen annan var det. Du var där. Farvälgråten och dagarna efter blir det oktober, frånvaron sjunker in, skär in. Men vid nästa Samhain är du hos mig igen. Vid nästa Samhain är du hos mig. Igen.