Marsmånaden. Det är vår nu. Jag vaknar en morgon och ser solen skina och snön bara som en blind fläck på hornhinnan, någonting att skymta i den döda vinkeln, i ögonvrån. Och jag, jag skurar golven och nagellacket flagnar och jag tänker på den amerikanska hemmafrun och får det inte att gå ihop och vi sitter på bussen och hon säger åt mig att det är en myt, det är bara drömmen om hur det ska vara. Och jag, jag har ju aldrig velat vara någonting annat, än just en dröm.
Jag är introvert. Jag läser om intersexualitet. Sedan läser jag sagor.
Mörka blodfärgen på fingertopparna. Blondiner har roligare. De säger att jag mår bättre. Säger att jag har en stor förmåga till empati, min diagnos till trots. Säger att det vittnar om god prognos. Som att spå i väder. Att spå i mig. Spå mig en lysande framtid, Dorothy, mina födelsemärken som stjärnorna, hur de förhåller sig till varandra, Stora Björn, Lilla Björn, Skytten och Andromeda. Tonårspoesin. Säg bara inte att du ser svart, att allting är dömt. Säg för Gudinnans namn inte att allting är dömt. I mig är det fortfarande vinter.
Står så mycket stilla, men böjer kroppen i mjuka vågor, andas i djupa rörelser. Lämnar och går tillbaka.
Som en människa som förskingrar sig själv.
Det finns människor som jag sett frivilligt försvinna ur mitt liv, de som jag bett gå och de som inte ens har märkt att jag har vänt dem ryggen, för att de inte bemödat sig om att försöka möta min blick eller lystra efter mina steg. Och jag tänker mycket på det här, för jag är inte någon som släpper taget. Jag är oftast inte den som låter en vän eller älskare gå. Jag brukade alltid stå kvar. Vissa relationer är värda en andra eller en tusende chans. Somliga är knappt ens värda eftertanke. Jag antar att det handlar om att låta stolthet och självbevarelsedrift slutligen gå före rädslan för att bli övergiven. Jag antar att lämnandet inte heller betyder att någonting har varit förgäves, för oavsett finns det som gjorde att man en gång stannade kvar.
Är Valerie nu. Kanske inte för länge, men åtminstone nu. Jag måste alltid vidare. Det blonda håret och de rundade glasögonen. Läppstiftet utanför munnen är inte ens med flit eller med mening, det bara är, bara blir så. Det faller sig naturligt, det där politiska ställningstagandet. Letar fram vykort med snödroppar, att sända med en kyss till frimärke.
Ständigt på flykt och ute på jakt. Villebrådet sjukdomen, skrivkrampen. Jag måste hämnas på det som tog ifrån mig mig själv. Ett före och ett efter men jag ser bara ett fall som ökar i hastighet, jag som inte kan någonting om tyngdlagen. Jag vill bara vara tyngdlös. I början fanns det en tjusning, ett mörker som lovade mig ett strålkastarljus. Jag vill inte dröja kvar vid det, men jag vill så gärna ta mark så att jag kan få lov att lätta igen.
Jag har bara lärt mig leva genom kärlek.
