Aprilsnö

Med månadsskiftet kommer snön tillbaka, som ett skämt eller som en påminnelse. Jag befinner mig ständigt på resa, väskorna packas upp enbart för att packas om. Det där med att man inte bör finnas till för någon annan än för sig själv, men att samtidigt behöva finnas där för någon annan.

Jag känner mig inte som min egen. Jag känner mig inte som en del av mitt liv. När någon väcker mig känner jag alltid skam. Kanske är det över mina perverterade drömmar, kanske vet jag inte alls. Det är detta med att göra någon besviken. Att prioritera sömn framför en annan människa. Det känns alltid som att jag har lovat att vakna och som att jag sviker detta löfte. Jag fruktar för mitt liv för att göra någon besviken. Jag kan leva med allt utom besvikelse.

Och så den arkeologiska utgrävningen av min själ och mitt hjärta. Jag börjar minnas. Han som ringer mig, gång på gång. När han väl minns mig vill han att även jag skall minnas honom.

Snart kommer maj. Snart blommar magnoliorna. Jag skymtade dem utslagna på håll när jag hörde männen i vita mössor sjunga. Jag önskade att jag var bland dem. Jag önskar att jag var i min framtid.

Hemkommen igen är det som att vakna efter ett regn. Jag går genom leran och jag bryter av en av blommorna från busken. En knopp som redan börjat få sår. Den slår ut i vasen under dagen.

De blommor som blommar sent är de vackraste. De blommor som tar tid på sig att blomma, är de vackraste.

(De flickor som sent blir lyckliga, blir de lyckligaste?)