I november en omstart. Mina mål inför det nya året är att låta det förflutna vara förflutet. Jag vill inte gräva några nya gravar, eller skövla upp de gamla.
Skrämmande att jag när jag tänker på det, upplever det som att jag förlorat mycket av min författaridentitet, och eftersom det en gång var allt jag var säker på, har jag därmed förlorat en stor del av mig själv. Jag flyttade, och jag vet inte vad som hände, mer än att mina ord slutade tas emot som det panem et circenses jag såg det som. Med ortsbytet bytte jag också ut de kretsar jag rörde mig i. Den första tiden hade jag nästan ingen alls. Åren senare ett stabilt nätverk, någonting tryckt att luta sig mot, en livlina, ett skyddsnät när jag faller. När jag faller är det inte som den glittrande vattenytan när någon dyker ned i den trolska tjärnen. Det är inte ens som stjärnor. Det är bara ett oändligt gap som öppnar sig, och trots att jag i de stunderna tror att det inte finns någon botten, att jag aldrig ska ta mark, bara fortsätta svindla längre och längre ned, eller krossas mot klipporna, är jag samtidigt medveten om att det finns ett slut. Jag kommer stå med nakna fötter i mossan igen och känna solstrålarna söka sin väg mellan träden för att värma mitt ansikte. Jag vet bara inte när.
Vi talar och vi skriver och vi talar om skrivande, men vi utbyter inte kritik på samma sätt som jag var van vid att ha i min vardag. Jag flyr in i andra konstformer, i konkret hantverk, för även om det också kan ses som en sublimering, finns det ingen annan av de ädla konsterna som gör mig så utlämnad som skrivandet. Inget annat är på allvar. Det är en lek, någonting som säljer, någonting som ger ett mer direkt bevis på förbättring. Litteraturen var alltid min starkaste sida, och har därför kommit att bli min svagaste akilleshäl. Ingen kritik är så hård som den mot orden, oavsett hur mjukt inbäddad den är. Oavsett hur lite grund den faktiskt har, vem som käftsmäller mig, sådant jag inte borde lystra till får makten att förtära mig, när det borde tända den vestialiska facklan. Men november är nystarten. Om inte annat, så är ordräknandet ett sätt att ta mig framåt, en rutin, en återfödelse in i språket.
Jag är så rädd. Jag kan knappt bärga mig.
