I.
December som snö som salt i mina sår. Jag vet ingenting om framtid,
jag vet ingenting om kärlek. Minns kyssar och champagne och glas som
krossades vid tolvslaget, minns värmen under täcken, men allt är just
bara minnen.
Den själsiga arkeologin som måste fortgå.
Hur sjukdomen blev en identitet. Hur jag lyfter den ifrån mig, klär av
mig den som man klär av sig en rustning, hemkommen från kriget. Likväl
är jag fortfarande vid fronten. Jag kan bara inte tillåta mig några
skyddande murar. Gör jag det kommer jag aldrig att hitta ut ur den här
labyrinten, och jag minns liknelsen mellan skalbaggen och fjärilslarven,
vet vem jag måste vara nu mera. Jag vet inte vem jag har kvar förutom
mig själv, men jag själv är också nyckelordet, svaret på gåtan som vilar
på min tunga, en tyngd som väntar på att sväljas.
Över
veckosluten milen, och sedan stormvarning. Jag är Valerie i
vinterskrud, leopardkappan och det blonda håret som ingen kan få nog av.
Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.
II.
En stad som rymmer fler minnen än människor. När drömmarna dör rycker den bara på axlarna, låter gatorna ta sina svängar. När jag lämnade var det här inte vad jag hade tänkt mig. När jag kom tillbaka var jag annorlunda och även om orten är den samma, är det ingenting annat som är det. Mina vänner var en handfull fjädrar mot en blyklump i vågskålen. De blåste bort med vinden. Ingen följde mig.
Jag trodde mig ha en fågelhamn. Jag trodde så mycket som svek mig, och var det inte mina förhoppningar, så var det jag själv. Ibland glömmer jag att det är så. Ibland kan jag skratta och låtsas att jag just inte ville någonting annat. Det är samma känsla när jag somnar, samma panik som följer mig genom natten till gryningen, morgonen. Jag sover i min mors flickrum, dit min far kom med samma koppar te, då när han ville det som skulle bli vår familj. Jag kan gå förbi huset högre upp på gatan där han bodde, vindsrummet där han fotograferade en flicka som drog fingrarna genom sitt hår och som mer än ett decennium senare skulle bära hans barn. Fotografiet finns kvar. En bleknande kontrast mellan svart och vitt på min mormors toalettbord. Jag kan se deras drömmar blandas med mina egna. Vi har alla varit sjutton år.
Åren har dragit igenom min kropp som spöken, lämnat mig som någonting jag inte känner igen. Jag hade bara ett hjärta. Och nu då? Och nu då?
December dröjer sig kvar vart jag än går. Jag har en ihålig bröstkorg. Det går att dölja med vackra tyger, det går att låtsas som ingenting, men jag kan inte hindra blodet från att rinna över mig, jag kan inte få fläckarna att gå ur. Jag fann mig storslagen och sedan enbart en i mängden. Jag har kämpat så många strider, men jag vet inte vilka jag har vunnit. Svårast är att tänka tillbaka. Svårast är konjunktiv och ordet om. Det blev så här för att det aldrig kunde ha blivit annorlunda. Finns ödesväven var det här redan bestämt. Fråga Urd, Verdandi, fråga Skuld.
III.
När jag talar om min mysticism pekar han på mitt hjärta. Jag talar om att jag har förlorat mitt språk. Jag har byggt upp min lilla låtsasvärld. När verkligheten blir för skrämmande försöker man bryta sig in i dockskåpet istället för ut. Jag är inte mig själv idag. Jag har aldrig varit mig själv. Jag väntar på att giftet ska sprida sig i mörkret. En explosion av mjukhet, ett ljussken i mina celler. Jag vet inte varför jag slutade att skriva. Jag gick in i det där ljuset. Jag vill inget hellre än att hitta hem.
Jag vill vara den lockade dockhusflickan med läppar som aldrig slutar glänsa. Fasaden som föll är någonting jag saknar något oerhört.
Januari, februari, mars och när årstiderna klär om är det bara i en patetisk distraktion inför nästa. Mitt blodpumparorgan i formalin. Kanske är det så jag ska gå till historien; en del av mig förevigad i en dammig glasburk som forskaren lyfter ned från hyllan och visar upp för mindre begåvade, de som har alla förutsättningar.
Kanske har jag fortfarande alla förutsättningar.
