"och så länge jag var födelsedagsbarn så länge det fanns barn överhuvudtaget."



September snart. Jag fick ett staffli som stått oanvänt i femtio år, jag fick färger, jag hade redan en värld. Jag behöver en sommar till det här, utan svalda piller och hastiga diagnoser.
Poesin finns, hon sover som en solkatt vid mina fötter. Sömnlösheten en varm filt över oss. Och behovet att stryka henne över ryggraden växer sig större, längtan att beskriva, men också rädslan över att jag är för våldsam, att jag kommer skrämma bort henne när jag närmar mig med mina kalla händer.
Eller att jag stör. Att hon kommer öppna sina ögon och fräsa åt mig. Inte slumrat klart än.
Men jag tar risken. Nuddar med fingertopparna, som en försiktig, kvardröjd junivind. Drar in pälsdoften. Hon vrider sig i sömnen.

Jag glömmer morgnarna. Upptäcker nätterna, att de är mina igen. Rutinerna gömmer piskan bakom ryggen, men jag ser den, vakar. Tänker att ingenting får såra mig igen. Jag ömsar skinn, och det gör inte ont längre, Huden är mjuk och varm därunder. Färdigläkt.
Dom ljög för mig om solen. Dom ljög eller hade fel. Höstljuset kommer vara varsamt mot mig. Det finns regn också. Och te. Och förkylningar. En gång var han nära då. Den gången kommer igen.

Jag skulle lätt kunna ljuga mig lugn och lycklig. Jag vet hur man hoppas. Jag vet också hur man ger upp.
För stunden är jag stillsam, skriver i marginalen på min novell, min Metamorfos som måste fullbordas. Jag iklär mig det språket, och växer ur. Det spricker upp, som en himmel som visar sig bara vara ett klarblått molntäcke. Någonting annat lyser igenom, tränger fram.

September snart. Imorgon fyller jag förlorare. Sjutton år. För ett par timmar till är jag ändå sexton. Nu och aldrig mer. Tid att lämna igen. Aldrig har det varit så lätt att ta farväl. Skulle jag vilja säga. Jag vet inte vad jag menar med det. Att jag börjar om. Igen.

Ge mig dagar med mig, med staffliet, paletten, färgerna, orden. Ge mig en oanvänd sommar.
Bara jag och den.