"Ikaros kämpar med stenbumlingar i min bröstkorg."



Någon lastar lådor med duktighet över mitt bröst. Jag försöker för en gångs skull prestera, och utan att jag förstår varför, förstör det mig. Det är som om jag är så tyngd, att min bröstkorg får svårt att höja sig, andetagen skälver och jag vill bara lyckas blåsa av mig allt, skaka av det, få det att spricka. Men någon fortsätter att smycka mig, dekorera mig med kristaller, tyll, och gud vet vad. Tyngder. Jag längtar efter ljudet av att allt faller till golvet, att det rasar. Jag längtar efter att kunna andas.

Pratar som besatt om månaderna och årstiderna. Hur mycket känsla jag vill att de ska förmedla. Mitt september slet inte sönder mig, stack inga knivar i ryggen. Oktober har jag inte lärt känna, annat än att vi fingrar på samma ord. Plockar i leksakslådan, som ett förtjust barn. Väljer ut.

Jag pussar god natt i luften, men somnar inte, Tänder ljus och äter risgrynsgröt med mamma tills klockan blir tolv. Spelar kinaschack, dricker te.

Somnar nätterna senare, till hans sagoröst och väntar på att den ska komma från läppar till öra. Utan telefonledningar.

Så kommer dagarna, och går. Tar kanske med sig lite av det som tynger ned mig, för trycket lättar. Jag väntar på att han ska komma
och andas in i mig.