"kanske solen tills slut

kommer ut genom schlagerdraperierna..."


Idag pratar vi inte om någonting. Bara om att agera som att omvärlden satts på paus, men jag själv kan röra mig fritt. Det meningsfulla i att trä pärlor på tråd, den här gången inte för någon annans skull utom min egen. Smaragdskogar och pärlemorvinter, vita blommor. Sen sminka av sig för kvällen, andas lite och låta Ola Salo stå för glittret.

Främlingen i spegeln är ibland som ett blinkande rådjur, eller ett skyggt skogsväsen. Frambesvärjt av allt för mycket hårsprej, formade ögonbryn och kopiöst med smycken. Ett litet sagotroll, för jag har aldrig varit tillräckligt skör för att kallas älva. Oavsett hur mycket jag betalar för vingar i tyll.
De där blå ögonen betraktar mig näst intill skräckslaget ibland. Blicken tillhör rådjuret på andra sidan skogsbrynet. Medveten om bilarna, hastigheten, kraften om de skulle träffa henne. Benen skakar lite, hon vädrar. Fladdrande näsborrar, avgaser och hon ska vackla över den där motorvägen, och hon har geväret under armen. Fly in i skogen, om så bara för att ta sitt liv innan någon annan gör det.
De där blå ögonen. Det finns tillfällen då de nästan är ömma, tröstande. Allt ska gå över,
Idag är det så. Nu suddar jag ut de skarpa konturerna som jag fyllt i, låter mig slippa alla masker. Tar plats framför TV:n och det är frivilligt för första gången på länge.

För att kunna hantera all denna schlager jag måste genomlida innan jag får min efterlängtade melodi, sysselsätter jag mina händer med annat. Kletar lite sammetsfärgad natthimmel över naglarna. Nu får de växa som de vill, riva mig eller hans rygg. Jag har inga planer annat än att vakna imorgon och vara en dag närmre evigheten.
Så drar det igång. Stämningen är Gardell, Bowie, vadsomhelst. Helgonen tar på sig fjäderboa ikväll, tar hem segern och erövrar mig igen. Musiken är också ett sätt att välja sin frälsare. Och den där rösten gör varje ord till nyckelord. Mitt hjärta öppnas gång på gång. Jag längtar efter konsertstämningen igen. Glömmer allt om trängseln, knän som viker sig. Jag måste, bara ge mig;

Väntan innan. Våra idoler var de som visste hur man gör sig till gud för en kväll. Deras svettiga kroppar i scenbelysningen. Vetskapen om att de var så nära, så verkliga, så onåbara. Paradoxen.
Det var precis som de beskrev oss; vi blev ett kollektiv frälst från vår fria vilja, och vi älskade det. Vi älskade att för två timmar och ett par hundralappar slippa tänka på något annat än att hänge oss totalt. Samla känslorna inom oss och frigöra allt i gråtande, skrattande extas. Trumslagen som vår puls, våra hjärtslag. Vi blev sångerna, lät dem besitta oss. Rörelser nästan i trans. Någon blåste såpbubblor. Våra röster stegrades, bröts.

Hur ofta? Det var allt för längesen nu. Mejeriet, lundakarnevalen. De mjuka mörka vingarna som svepte över den här staden. Känslan får utbrott i bröstet och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Blir bestämd, salig, någonting. En förnimmelse av eufori. Kärlek. En av mina vänner sa att i musiken finns Gud. Och får jag bara välja låt, så ska jag minsann lovsjunga honom. Deliver us from free will direkt in i Psalmboken.
För jag vet hur det känns. För er är det bara en rad i en sång, men för mig är det en sådan som jag kan existera i. Det har innebörd. Jag skulle behöva bli frälst från min fria vilja ibland. Och kanske är jag inte ensam.

En rökexplosion och glittret föll resolut stilla över oss. Hade det varit en film, vore det tyst nu, men jag tog ut öronpropparna och publikens jubel trängde längre in. Jag kysste honom i konsertvimlet, det var givet att det skulle bli så.
Efteråt såg jag dem och de såg mig. Hälsade förvånat och sa att de inte trott att jag skulle komma. Cigarettröken gled mellan någons ovana fingrar, samma jagade glimt i ögonvrån, och nu syntes även repor av rött mot underarmar. Ett nynnande eko av sångerna vi tidigare hade skrikit med i. Tonårsrevolt, tonårshysteri, mitt livs bästa kväll och vi måste ses snart. Nostalgin ett slag i magen. Jag kramade hans hand hårdare. Mumlade fram något slags ja och ledde honom ut, till mörkret. Det var som vilken konsert som helst.

Jag vet att det är fiktion. Jag vet att jag skrivit mig till ett ögonblick av utopi. För inte en chans att min älskade skulle vara vid min sida för att underkasta sig The Arks förtrollning. Men ja, som vilken konsert som helst. Strimlat silver, ett fyrverkeri, en utlösning. Jag drar den parallellen så lätt.
Att vandra hem med vännerna en vårkväll, fortfarande ha kvar melodierna i halsen. Svalt lite för mycket, rivit stämbanden på tonerna. Tömd, harmonisk.
Kanske är det så nära lyckan som jag kommer.

&

there is no end
to a love like ours


Så halleluja.

"Evelina, låt inte något få stjäla ditt liv"

Ska jag sjunga om mitt kaos, ta steget in i mörkret igen, just för att det är ett sätt att återfå kontroll över destruktiviteten?
Jag måste alltid vara offret eftersom det är den roll som först tilldelats mig, den enda jag lärt mig spela och därigenom den jag vågar ikläda mig.
Jag vet att jag inte borde, men det är så mycket lättare att falla ihop, lägga sig ner och sparka mot jaget. Det är så mycket lättare att kräla runt i dyn, än att försöka stå upp, rakryggad i blåsten.

Att hitta sig i någon annans svaghet. Känna sig otroligt obekväm i det, för det är mer välbekant att inte ha någon hud alls, än att vrida sig på törnen. Och jag vet att jag alltid använder liknelser, alltid gör mig svårförstådd, svårläst. Förvånar det om jag säger att det ändå är så mycket en förenkling, förklaring? Det här kaoset jag talar om kräver sin översättning, tvingar mig att ständigt försöka skövla det ur mig. Om inte som ett uttrensande, så som en kopia, ett avtryck, Det går aldrig att formulera det exakt som det är, men likväl tänker jag försöka.

För jag lärde mig le med blodiga läppar, borsta bort saltet ur ögonfransarna. Jag sa att det fanns någonting vackert med min bitterhet. Och jag har aldrig riktigt märkt när jag har fel. Aldrig riktigt förstått till vilken del av mig själv jag ska sätta min tro, om jag ska rösta på mörkret eller ljuset, eller lämna blanketten tom.
Jag vet vad jag ska kämpa för, men inte vad jag ska kämpa emot, för intigheten är ingen rättvis motståndare, inte när jag är så gråtmild, inte när jag har lätt för att byta sida.

Mycket nu byggs upp kring den jag älskar. Jag ska inte beskriva det, för han är egen individ, hur mycket andra halvan av mig det än innebär. Det enda jag vet är att långt ifrån mig har han fått smuts på sin näthinna. Det är något som förstört hans synfält, fångar honom i gråskala. Och oavsett hur gärna jag skulle vilja ta honom därifrån, bjuda in till en verklighet i färg som jag också vill erbjuda mig själv, så kan jag inte. Det finns bara flykten, närheten som vi kan gömma oss i. Vi kan stänga ute allt annat och lyssna på varandras röster, istället för fienden som bankar på portarna. Men ibland når stormen in. Och orkaner kan också komma inifrån.

Jo, nog är det sång alltid. En besvärjelse eller bön, för närsomhelst hörs vinden vina. Det finns vardagens piskor, universums tusen käftar. Det finns mina masker och allt som är jag.
Någonstans står vi över det här, någon gång kommer vi ha växt och slutat behöva fly.
"Vissa blir aldrig äldre än sjutton år," skrev han, och jag kanske vill att det ska vara lögn när det gäller oss. Att vi inte ska få plats i några fack, inte ens de vi själva skapar. Men det spelar ingen roll. Allt som finns kvar är framtiden och på något vis överlever vi resan dit. Sover kanske och låter skeppet vagga oss.

Märkligt hur jag alltid tar tag i en av de mest förtvivlade ändarna, för att sedan tysta ner, tvinna den runt mitt finger. Övertyga om att det inte är så farligt, att allt kommer bli bra. Jag har mina stabila stunder, då jag hittar en sorts balans, visshet, men världsbilder är så lätta att krossa. De är någonting som när helst de tagit form, eller innan dess, kan lösas upp. De är stoft, jord, tankar. Känslor ingenting att bygga vare sig religion eller vetenskap på. Och visst går det in i vart annat. Varelserna som är vi står någonstans mitt emellan. Vi är ännu inte på det klara med vad vi är.

Den här sekunden berättar ingenting om nästa. Det finns inga löften kvar. Alltid det där ruset över beskrivningarna som plötsligt kliver ut ur ordböckerna. Ambivalens. Här har du något att nämna i berättelsen om dig själv. Stanna kvar i texten nu, Evelina, omvärlden är så kall. Glöm allt om meningslösheten, demonen på din älskades axel. Dagarna kommer för att gå och snart är det du som smeker den igen. Snart kan du glömma dig själv. Inte bara ställa åt sidan, utan bli ett med någon annan. Finnas till. Veta att du ändå lever, trots allt det här. Att du fortfarande har skäl att andas.