"Evelina, låt inte något få stjäla ditt liv"

Ska jag sjunga om mitt kaos, ta steget in i mörkret igen, just för att det är ett sätt att återfå kontroll över destruktiviteten?
Jag måste alltid vara offret eftersom det är den roll som först tilldelats mig, den enda jag lärt mig spela och därigenom den jag vågar ikläda mig.
Jag vet att jag inte borde, men det är så mycket lättare att falla ihop, lägga sig ner och sparka mot jaget. Det är så mycket lättare att kräla runt i dyn, än att försöka stå upp, rakryggad i blåsten.

Att hitta sig i någon annans svaghet. Känna sig otroligt obekväm i det, för det är mer välbekant att inte ha någon hud alls, än att vrida sig på törnen. Och jag vet att jag alltid använder liknelser, alltid gör mig svårförstådd, svårläst. Förvånar det om jag säger att det ändå är så mycket en förenkling, förklaring? Det här kaoset jag talar om kräver sin översättning, tvingar mig att ständigt försöka skövla det ur mig. Om inte som ett uttrensande, så som en kopia, ett avtryck, Det går aldrig att formulera det exakt som det är, men likväl tänker jag försöka.

För jag lärde mig le med blodiga läppar, borsta bort saltet ur ögonfransarna. Jag sa att det fanns någonting vackert med min bitterhet. Och jag har aldrig riktigt märkt när jag har fel. Aldrig riktigt förstått till vilken del av mig själv jag ska sätta min tro, om jag ska rösta på mörkret eller ljuset, eller lämna blanketten tom.
Jag vet vad jag ska kämpa för, men inte vad jag ska kämpa emot, för intigheten är ingen rättvis motståndare, inte när jag är så gråtmild, inte när jag har lätt för att byta sida.

Mycket nu byggs upp kring den jag älskar. Jag ska inte beskriva det, för han är egen individ, hur mycket andra halvan av mig det än innebär. Det enda jag vet är att långt ifrån mig har han fått smuts på sin näthinna. Det är något som förstört hans synfält, fångar honom i gråskala. Och oavsett hur gärna jag skulle vilja ta honom därifrån, bjuda in till en verklighet i färg som jag också vill erbjuda mig själv, så kan jag inte. Det finns bara flykten, närheten som vi kan gömma oss i. Vi kan stänga ute allt annat och lyssna på varandras röster, istället för fienden som bankar på portarna. Men ibland når stormen in. Och orkaner kan också komma inifrån.

Jo, nog är det sång alltid. En besvärjelse eller bön, för närsomhelst hörs vinden vina. Det finns vardagens piskor, universums tusen käftar. Det finns mina masker och allt som är jag.
Någonstans står vi över det här, någon gång kommer vi ha växt och slutat behöva fly.
"Vissa blir aldrig äldre än sjutton år," skrev han, och jag kanske vill att det ska vara lögn när det gäller oss. Att vi inte ska få plats i några fack, inte ens de vi själva skapar. Men det spelar ingen roll. Allt som finns kvar är framtiden och på något vis överlever vi resan dit. Sover kanske och låter skeppet vagga oss.

Märkligt hur jag alltid tar tag i en av de mest förtvivlade ändarna, för att sedan tysta ner, tvinna den runt mitt finger. Övertyga om att det inte är så farligt, att allt kommer bli bra. Jag har mina stabila stunder, då jag hittar en sorts balans, visshet, men världsbilder är så lätta att krossa. De är någonting som när helst de tagit form, eller innan dess, kan lösas upp. De är stoft, jord, tankar. Känslor ingenting att bygga vare sig religion eller vetenskap på. Och visst går det in i vart annat. Varelserna som är vi står någonstans mitt emellan. Vi är ännu inte på det klara med vad vi är.

Den här sekunden berättar ingenting om nästa. Det finns inga löften kvar. Alltid det där ruset över beskrivningarna som plötsligt kliver ut ur ordböckerna. Ambivalens. Här har du något att nämna i berättelsen om dig själv. Stanna kvar i texten nu, Evelina, omvärlden är så kall. Glöm allt om meningslösheten, demonen på din älskades axel. Dagarna kommer för att gå och snart är det du som smeker den igen. Snart kan du glömma dig själv. Inte bara ställa åt sidan, utan bli ett med någon annan. Finnas till. Veta att du ändå lever, trots allt det här. Att du fortfarande har skäl att andas.