Med januari som en bödel.



Riv ut datumen 10-11 januari ur almanackan. Den här gången är det inte som att jag injicerat gift i min egen röst. Det handlar inte om mitt kalla, ingenting om mörkret. Plötsligt kan jag inte ge några svar på vilket sätt jag är trasig. Jag skulle inte kunna säga någonting om hon skulle lyssna.


När jag var fjorton insåg jag att jag aldrig skulle kunna glömma bort mitt liv. Att det fanns linjer som jag dragit som omöjligt kunde suddas ut. Ibland är det som att jag aldrig växt därifrån, att jag fortfarande ältar och att jag sedan gör det samma med själva ältandet.
Samtidigt vet jag att mycket inte längre betyder någonting. De fick rätt i alla fall, de som talade om att växa. Och allt var bara ord. Det jag pratar om är alla förhastade kärleksförklaringar jag gett bort, läppar som fläckat min mun. Det är över nu. Jag är här, jag minns.

Plötsligt slår det mig att jag förstört mig själv. Revan läker, skåran bleknar, men den är där. Jag vet inte hur den kommer se ut om tre år, men jag är säker på att den kommer finnas kvar. Och jag ser den fortfarande inte som en del av mig, jag tar inget ansvar.

Det är januari nu. Min berömda baneman. Kanske är det därför som jag lyckas vända varje natt till en krigsförklaring. Jag är så rädd, vill inte behöva vara soldat, inte i det här. Kalla mig vek, för jag vet att jag är det. På något sätt har jag utplånat den här terminen som varit, Kan inte peka ut var jag har stått. Jag minns undersökningarna, tyngderna, och jag minns hans famn. Saknar ett sammanhang, en kronologi.
Jag vill att det ska vara mars, april. Jag vill vara naiv och lycklig. Nej, inte naiv längre. Bara att det ska vara en trygghet, närheten allt som spelar roll. För visst är det väl egentligen så det är, men avståndet är iskallt när det finns. Helgerna så korta, bara sveper förbi, som flyktiga, ljumma vindar.

Ta en dag i taget, säger de. Du är duktig, Evelina. Och ständigt måste jag sträva efter bekräftelsen som ska komma från mig själv. Det måste vara jag som är stolt över mig, det är det som är värt någonting.
Vi började om igen, jag och mina vänner. Vi sa en veckodag, en tid, och att det alltid ska vara så. På något sätt en sorts gemenskap, en skugga av det som var.

Åter till början;
jag berättade någonting härrom dagen. Jag gav henne metaforer, liknelser, symbolism. Jag sa som det var. Hon försökte lära mig någonting igen. Hon sa att hon försökt lära mig det sen vi träffades första gången.
Vem hon är? Den som lyssnar.
Småsaker kan få lov att ta plats och betydelse, men alltför ofta min provocerande gråt som förgriper sig på mig. I vilket fall har jag Pepparkakshjärta, hennes sängkant. Skrivandet som en axel att luta sig mot. Någon som håller mitt hår medan jag spyr.

Med Håkan Hellström på repeat är jag femton år igen.
Nykär. Desiderio, ergo vivo.
Och jag vill aldrig växa ifrån det tillståndet när jag befinner mig i det. En ljuvligt smärtande längtan.
Jag går samma gator som för två år sen, hör samma sånger. Som om det var första gången. Jag minns Stadsparken när den var täckt av snö, hur den senare hade våren och svindeln det där första året. Jag log hela vägen hem, sjöng att världen inte förtjänade dig. Det gör den aldrig och jag kan tyckas för feg, men borde lära mig att åtminstone försöka.

Håll mig kvar, älskade, håll mig kvar.
Vänta ut, för sen börjar vår livstid.

Nu avslutar vi det här. Så blir det hoppfullt.