"Gott nytt år till all er sorg och era sår!"


Gång på gång krossar jag illusionerna om mig själv. Jag är inte trygg i det här, långt ifrån. Jag känner min naiva lycka, och fan, jag vill att allt ska bli bra, jag vill kunna tro på det. Jag kan tro på det ibland. Nu faller kroppen och jag med den. Jag vill inte prata om mina tabletter mer, jag är stillastående på min höga dos.
Det här är inte en form av lugn, jag har bara stannat. Jag skriker och sen tystnar jag, försöker vagga mig lugn. Hitta någonting som håller mig kvar, som känns.

Euforin var längesen, eller så är jag bara dålig på att minnas. I vilket fall som helst så kan han hålla mig vid liv. Det är något med hans röst som gör mig skör och vacker. Det är någonting i mig som alltid är ett barn. Svag för de där sagorna som han viskar. Det är snart två år, och han förtrollar mig fortfarande när han är nära.

"Har du sett fyrverkerierna i Göteborg?" sa han, och jag vet inte varför, för det var första gången han höll om mig när himlen exploderade. Det var ganska vackert, men jag kunde känt det så mycket mer.
Och vi kysste de sista minuterna och de första, precis som vi drömt om.


Kontrasterna blir plötsligt tydliga. Jag vågar inte försöka känna efter eller hitta ord för hur det är.
För jag vet inte att allt ska ordna sig, den säkerheten finns inte hos mig just nu, men jag vill. Väntar på att tryggheten ska komma, mitt i all denna förtvivlan. Jag är den läkande människan, inte alltid medveten om det, men läkande. Nya kamper, krigsskador, men ny styrka som ändå gror där under huden. En dag ska jag skratta igen.

Hälften avklarat snart, med verb och krig och grafiska lösningar. Plötsligt upptäcker de att jag fortfarande är sjuk. Jag säger att det inte kan fortsätta såhär. Den här gången är det någonting annorlunda i mitt sätt att säga det. Jag pratar om allt. De säger att vi ska korta av piskan som rutinerna håller i sin hand, göra den lite mjukare. Skolan hånglar, men de ska låta tungan slinka ut ur min mun lite oftare, så att jag kan ta mina efterlängtade andetag. 50 poäng stryks bort från schemat.

Jag lämnade en sida tom i min dagbok för det här, för att den står där som en vit lögn. Om jag inte skriver det så kanske det inte finns. Ibland har jag ingenting som inte är över. Tusen kärleksbrev och tusen sorgebrev dagarna igenom. Jag skriver hela tiden för att göra någonting. Men det är fortfarande tvåtusensex, eller så ljuger jag igen. Nej, det är inte samma. Det är inte juni eller december. Och ni kanske inte ens förstår vad jag pratar om nu. Hade ni kunnat skulle ni bett mig ringa. Men jag klarar det inte. Jag kan prata om mitt inre, men ni kan inte ta er dit. Det finns tankar som jag inte borde skriva, för att slippa formulera dem.

Jag teg om revan, och den är en skåra nu. Min mamma vill att jag ska rädda mig. Jag vill inte ens ta mig härifrån. Svart eller vitt, brukar jag säga, men det är inte så nu. Ena sidan är ljuset och andra är inte någon förtvivlan eller aggression. Det är inte ens ett dödläge, bara en enorm sorg eller tomhet.
Plötsligt har tårarna tagit slut, och jag är kanske på väg igen. Mot förstadiet till lugn.

Sen är det inte nätternas fel att de blir som de blir. Och det är inte heller vårt. Låt oss skylla allt på vår tid. Men allt som krävs just nu är tid. Det går evigheter mellan att jag lyfter pennan. Ta mig igenom det här. Snälla, säg att det går över snart, håll min hand medan vi väntar.
Och jag är rädd för att frysa, så ge mig ett skydd för vinden.