Minnen av Aprilhimlen.

Plötsligt kom våren. Jag letar efter den obligatoriska lyckan och ignorerar det jag i tystnad skrev om sorgen. Jag bäddar inte rent, men stirrar i taket istället för att se på mina lakan. Räknar stjärnorna. De är alltid klichè och fyra stycken.

Det är resornas tid. Först min och sen kommer jag hem för att lyssna till hans röst i en kvart, innan han ger sig av. Att vända och vrida saknadens mynt. Det finns någonting specifikt att längta till. Det inbegriper parker, drömmar om april, solen och musik. Och det är alltid såhär. mars har en tendens att vara vackrare än sitt eget namn, spela en annan roll än den som tilldelats.

Vädret tillåter mig att byta skor, börja leva upp till fördomarna och minnena igen.
Jag ska inte tjata om det förgångna, även om jag har en aldrig slocknande förälskelse för det. Nostalgin är en kniv du inte kan låta bli att smeka.

Jag gömmer dokumenten om sorgen, för att slippa tänka på att den finns. Men hur mycket jord jag än lastar över vet jag att jag inte dödat, utan bara begravt den levande. Det krävs inte mycket kraft för att gräva fram den igen.


("Nya lakan varje kväll."
Trött nu. På att glömma mig själv och prata om hur det känns. Eller ens skriva. Kom på mig själv med att tänka på hur skönt det skulle vara att bara få tystna, inte behöva förklara mer. För jag vill inte utreda min sorg, vill bara att den ska försvinna, upplösas utan att jag behöver göra någonting mer än att dra en suck av lättnad över det.
Jag vill inte ta plats längre. De bokar tider åt mig och pratar om hjälpen som det kan ge, men jag vill in i mitt skal. Stanna under sängen och vänta på att mörkrets inbrott och övergrepp. Nåde den som tolkar fel, jag säger det rakt ut; det handlar om mig. Jag älskar kvällarna och natthimlen, mina ord berör den inverterade lyckan, allt det infekterade i mitt psyke. Nu har vi rätt ut det.

Det pratas om tunnlar och ljus och överlevnad. Jag sätter händerna för öronen och skriker, eller tittar bort när de försöker se mig i ögonen. Det här är bara metaforer. Jag drar paralleller och liknelser lika lätt som man drar efter andan. När jag slutligen lyckas skratta lite och torkar bort blodet, så bäddar jag bara för sorgen med rena vita lakan, bjuder, oavsett om jag vill eller inte, in den. Knullar med den för att den ska försvinna. Men det händer inte ens. Mörkret kommer långsamt och över hela min kropp, sen drar det vidare. Översköljd av sperma som är svart och stinkande ligger jag kvar. Blåmärken och annat spelar alls ingen roll. Sen spyr jag.
I förtvivlan spyr jag ut alla känslor över min omgivning. Var jag befinner mig har inte längre någon betydelse, jag kan inte hålla igen. Ändå inte så många som märker tårarna längst bak i klassrummet. Det är något fel när desperation över procentsatser plötsligt fungerar som lugnande. Ersätter det andra.

Och någonstans en liten röst inne i mig som kvider efter Jesus. Den där blå fågeln i mitt bröst. En dag skriver jag mitt namn längst bak i Nya Testamentet, för att när skymningen kommer skära upp pärmarna med rakblad. Sen ändrar jag mig igen. Lagar med kirurgtejp och skriver böner intill dikterna. Bär boken ovanför hjärtat och längtar efter ett silverkors runt halsen.

"du knullar med din sorg så att den ska försvinna"
Jag är medveten om hur mycket jag fallit för upprepningarna, men det finns inte tid att söka nya ord. Det är såhär det är. Jag tror att jag har sagt allt den här gången.

Det går allt för väl att beskriva hur det känns. Det är en spiral mellan himmel och underjord, det är en svart karusell som aldrig stannar. Det är och det är och det är. Jag finns inte för jag vill inte finnas som den jag är. Jag vill inte ha. Jag tänker inte be om ursäkt för att ni inte förstår. Jag har sålt mig allt för mycket till den här sorgen. I love you but I have chosen darkness. Glöm inte att vi är mindre än mänskliga. Människan är inte gjord för det här. Gud sa till dem att jag inte är något misstag. Vad om jag vägrar lyssna? Kalla det tonårstrots, men det är såhär jag är. Allt är mörker heter det. Glöm aldrig det. Glöm aldrig att du aldrig får glömma. )


Se där. Jag vägrar läsa igenom den ofullständiga förklaringen som parentesen är. Vet allt för väl vad det skulle kunna göra med mig. Jag balanserar här och det skulle blåsa omkull mig direkt. Dessutom är min kappa inte tillräckligt varm. Säg att den här våren har kommit för att stanna. Och än sen om det finns snö kvar på sina ställen. Låt den hinna smälta medan jag tittar bort och får solen i ögonen. Låt oss snarast möjligt äta glass i Stadsparken eller Slottskogen. Kvittar vilket, bara du är där. Det är mars, men det måste snart börja kännas som april, för

"Jag var ingen
du var aprilhimlen."