"krossar dina ord till en parentes"

Jag går ut,
vill känna både solstrålarna och den sjunkande temperaturen. Och jag är lika förtjust som du i höstlöv, slitna koftor, kinaskor och grälla färger.
På samma skolgård som jag och Karl XII-boken står, röker blondinerna. De skrattar fult och smiter på rökpaus mitt i lektionen. Jag är mitt emellan två, har nästan hål. Jag vill dra dem i håret, skrika åt dem att klippa av det, färga tills de får en identitet som är värd någonting. Jag är evinnerligt trött på all den här tomheten i deras ansikten. Att de inte har någon respekt för någonting. Jag är trött på blickarna, allt i dem som skvallrar om att deras vackraste sätt att se världen är genom alkoholslöjorna. Eller ska vi säga alkohål?
Att tillsätta någonting för att göra det äkta. Jag har aldrig varit berusad, och ändå
är jag den av oss som kan namnet på Dionysos; den enda gud jag antar att de skulle kunna tänka sig att tillbe.
Nämner jag Jesus skyr de mig. Som om de var alltför mättade på teologi. Som om det var något att göra korstecken åt. Jag antar att de aldrig ens öppnat bibeln.


Jag tror inte att den författare som inte har styrkan (eller ska vi säga den dåliga vanan?) att ständigt vara beredd på litterär utvikning, och detta inför andra, har någon som helst chans att ta sig framåt. Personer i min omgivning fasar över, att ens under pseudonym, visa upp sina fiktioner och foster. Det är blondinerna igen, de som väljer Litterär gestaltning, bara för att slippa plugga, för att undvika prov.
"Men det är ju jättebra, då får de lära sig att skriva" utbrast något spån till vän när jag beklagade mig. Förstås det inte att lärandet är inte vad det handlar om, utan utvecklandet? Hon tror att jag inte behöver den kursen, eftersom jag har erfarenhet. Jag kan. Det är jag fullt medveten om. Däremot läser hon den själv. Hon vill också lära sig.
Jag prostituerar mig. Den här meningen är dessutom någonting jag massproducerar, vilket ger den dubbel innebörd. Ser jag minsta antydan glimt i någons öga, när det gäller litteratur, står han eller hon sekunden senare med en bunt papper i handen. Påpackad eller tacksamt mottagande. Spelar ingen roll. Oftast rör det sig om ofärdigheter. Jag misstänker starkt att jag förlorade min förmåga att sätta punkt under den här långa skrivarprocessen. Jag har skrivit regelbundet i cirka sex år. Egentligen önskar jag att jag kunde skryta om ett längre tidsintervall, men det räcker trots allt. Jag har försprång.

Staffeten börjar nu. Det är bara jag på banan. Jag har en hel bok av boktitlar att ta mig igenom. Det är en utmaning som inte ens tar emot att axla, även om jag tycker det är svårt. Jag är sex år gammal. Eller fem. Det är som att börja om på nytt, jag har inte lärt mig. Tittar på orden som om de vore främmande varelser, mystiska tecken. Och det är de ju.


Jag tar sats,
men plötsligt går det som en vissling, och den går bara genom mig. Meningen försvinner. Jag suckar, slår igen boken. Kan inte skicka brev för jag vet inte vem jag ska formulera mig till. Jag tvättar håret och oroar mig. Ser färgen mattas och det äcklar mig. Jag kväver mina författardrömmar, puttar ut dem för ättestupan. Jag vet att jag kan. Jag vet att jag är bra både när jag vill och inte vill, men det här går inte. Får oförstående ansiktsuttryck till tack när jag pressat ur mig vad som är på tok. Jag döper mina känslor en efter en. Klarar inte av att dräpa dem, Slavar hellre, eftersom det är det enda som finns att göra. Bryter naglar och tar det som ett omen.
Jag har ingenting. Jag hänger inte samman. Mina ord är spretande, skrevande små horor. De är blodiga och sticks. Det finns ingen röd tråd, ingen nyans eller regnbåge. Jag har tvåtusen dikter i min dator. De fyller min hårddisk. Än sen. Än sen. Ä-N S-E-N.
Inte ens här finner jag utrymme nog att formulera det. Jag har ingen mening med mitt skrivande ergo jag har ingen mening med mitt liv. Är inte sorg, är apati. Förhatligt, men det är så.
Säger hejdå till mina vänner, eftersom det börjat gro rastlöshet och panik i mig. Kommer hem. Stillheten i ensamheten uteblir. Jag är bara ensam, och det här växer i mig. Ringer upp älskling. Han ska läsa poesi ikväll och de kommer älska honom och jag är inte där. Han säger till mig att jag kommer klara det. Egentligen menar han att han kommer göra succé. Först efteråt när han är euforisk och underbar. kommer han förstå hur det är fatt. Han lägger på och går upp på scenen. Jag lägger mig ner på golvet och gråter.

Det finns ingenting. Ingen början, inget slut. September skulle bli avstampet till någonting vackert. Jag drömde om ringar runt mitt finger. Jag ville förlova mig med den här hösten. När jag var yngre tänkte jag alltid satsa på att bli utgiven innan arton. Jag är arton år och tjugotvå dagar. Jag kanske inte vill bli utgiven överhuvudtaget längre. "Jag vet inte vad jag vill, alltså vill jag vad jag vet; ingenting." Om det blir fredag kommer jag att vara i hans famn. Jag vill bara somna. Klockan 20:09 sätter jag på ’Väck mig inte imorgon’ och slutar sluta sätta punkt

Tro, hopp & kärlek

Första september; det är min artonårsdag och jag är genomförkyld och det är skivsignering och han sjunger "ja må hon leva." Bara för mig, bara för mig. Jag handlar mintte och honung och min mamma lagar mat. Någonting händer och hon får svårt att andas. Attacken ebbar ut, det lugnar sig. Släkten kommer.
Det är min artonårsdag och mitt i tårtan åker mormor med mamma till akuten. Det är min artonårsdag och jag är leende värdinnan som torkar spyor. Men det är okej. Först i följe med ensamheten innan jag somnar, kommer chocken.

Jag har passerat gränsen nu. Det är som att förflyttas till en ny plats i sömnen, nej det är samma plats, fast mer förtrollande, varmare. Som om sommaren kommit över en natt. Utplånat allt med den kalla, mörka senhösten, utom minnena och vetskapen om årstidens existens. Ibland upptäcker jag att jag plötsligt bara skrattar. Det är kontrastlöst vackert.

Sen vänder vinden. Den för mig inte med sig, men den drar rätt igenom mig. Jag uppmärksammar hans gråskala tillräckligt länge för att låta den fläcka min egen livssyn. Jag gråter knappt, men är rädd att krigen aldrig tar slut. Ni bad mig nog aldrig att ta fram papperet mitt i stormen. Jag gjorde det ändå, för jag ville att ni skulle vilja det. Jag behövde få rapportera mig själv. Måla nya porträtt av mörkret. Och sorgen.
Vinden vänder. Igen.

Det är allra svårast att skriva det här. Det är känsloskiftningar jag själv inte hinner följa. Nyanser. Och vill ni ha en diagnos så ska jag inte kasta den mot er. Jag lämnar över den i era öppna händer. Det är min typ av regression, raringar. Mitt sätt att resa i tiden. Vuxenskapet är att börja ta förgivet. Jag vill aldrig ta förgivet igen. Det handlar om detaljer. Jag ska inte ens nämna mina arketyper. Det är bara så det är. Och ju större mängd textmassa, desto mindre banalt. Just nu handlar det kanske mer om handlingen, än om gestaltningen. Men det är okej. Det går över.

Och snart ska jag ta mig samman. Snart lindar jag halsduken och går ut. Postar breven och väntar, bara väntar på ett svar.
Vi ses i lövhögarna i parken. Vi ses över en kopp te. Ibland innebär klichéerna en sådan skönhet. Det spelar ingen roll att alla vill samma sak. Jag väntar. Brevkniven jag önskat mig så intensivt blänker silver och jag älskar det här.