Tro, hopp & kärlek

Första september; det är min artonårsdag och jag är genomförkyld och det är skivsignering och han sjunger "ja må hon leva." Bara för mig, bara för mig. Jag handlar mintte och honung och min mamma lagar mat. Någonting händer och hon får svårt att andas. Attacken ebbar ut, det lugnar sig. Släkten kommer.
Det är min artonårsdag och mitt i tårtan åker mormor med mamma till akuten. Det är min artonårsdag och jag är leende värdinnan som torkar spyor. Men det är okej. Först i följe med ensamheten innan jag somnar, kommer chocken.

Jag har passerat gränsen nu. Det är som att förflyttas till en ny plats i sömnen, nej det är samma plats, fast mer förtrollande, varmare. Som om sommaren kommit över en natt. Utplånat allt med den kalla, mörka senhösten, utom minnena och vetskapen om årstidens existens. Ibland upptäcker jag att jag plötsligt bara skrattar. Det är kontrastlöst vackert.

Sen vänder vinden. Den för mig inte med sig, men den drar rätt igenom mig. Jag uppmärksammar hans gråskala tillräckligt länge för att låta den fläcka min egen livssyn. Jag gråter knappt, men är rädd att krigen aldrig tar slut. Ni bad mig nog aldrig att ta fram papperet mitt i stormen. Jag gjorde det ändå, för jag ville att ni skulle vilja det. Jag behövde få rapportera mig själv. Måla nya porträtt av mörkret. Och sorgen.
Vinden vänder. Igen.

Det är allra svårast att skriva det här. Det är känsloskiftningar jag själv inte hinner följa. Nyanser. Och vill ni ha en diagnos så ska jag inte kasta den mot er. Jag lämnar över den i era öppna händer. Det är min typ av regression, raringar. Mitt sätt att resa i tiden. Vuxenskapet är att börja ta förgivet. Jag vill aldrig ta förgivet igen. Det handlar om detaljer. Jag ska inte ens nämna mina arketyper. Det är bara så det är. Och ju större mängd textmassa, desto mindre banalt. Just nu handlar det kanske mer om handlingen, än om gestaltningen. Men det är okej. Det går över.

Och snart ska jag ta mig samman. Snart lindar jag halsduken och går ut. Postar breven och väntar, bara väntar på ett svar.
Vi ses i lövhögarna i parken. Vi ses över en kopp te. Ibland innebär klichéerna en sådan skönhet. Det spelar ingen roll att alla vill samma sak. Jag väntar. Brevkniven jag önskat mig så intensivt blänker silver och jag älskar det här.