Studierna bantar. Jag kommer hem, äter av julens sista pepparkakor och januari är snart slut. Min neutralitet beror troligtvis på att alla månader blev lika grymma. Att säga att den är värre än någon annan vore att ropa varg en gång för mycket. Tunnelseendet byter riktning konstant, som om det var en kikare eller ett kalejdoskop. Det är så jag fungerar. En del lär sig leva med sig själv innan de försöker sig på andra. Jag är inte sån och jag är alltmer rädd för att hänga ut det här i konsthallen. Mitt liv är inte konst, min mening är konsten; mitt liv har ingen mening. Jag är otrogen med och mot varje känsla jag kommer åt. Stöter på. Jag träffar häxor i skogen och gör misstaget att följa dem hem. De ger mig trollbrygder jag utan ifrågasättan sväljer ner. Pepparkakshus att må illa av.
Till underjorden håller de aldrig låst. Frågan är om de portar jag tror att jag reglar bakom mig, ens existerar. Passagen är mycket enkel och sker ibland omärkligt. Jag behöver inte ens någon athame, tvåeggad kniv, för att gå mellan världarna. Jag är shamanen. Anledningen till att jag sällan längtar därifrån är att jag vant mig vid att se Hades som mitt hem. Kalla mig Kore eller Persefone för mitt känsloliv och kalla mig Sherezade för mitt ständiga berättande. "Kalla mig vad du vill, mitt riktiga namn får du aldrig veta."
Jag kan bara tala i bilder. Mitt liv är den oändliga historien. Kalla mig Sherezade och jag ska ge dig tusen och en saga varje natt. Ingentinget äter allt här runtomkring. Jag tror snart att jag förvandlas till ett svart hål. Jag tuggar sönder pennan och skär upp munhålan på stickorna. Scribo, ergo despero.
Jag har inga historier mer att berätta, så kalla mig Sherezade och stöt kniven i mitt bröst.
Viska mig nya sagor.
Skjut mig i huvudet.
Ta mig åtminstone närmare horisonten.
Jag misstar alla fåglar för fredsduvor eftersom det är den enda jag kan namnet på, men jag är fortfarande ute i fält och fortfarande ropar de ofta varg när jag tror att hornen kallar mig hem. Jag har bröstkorgen full med rovdjur. Jag skriver brev för det är det enda sättet jag tillåter mig att älta på. Det finns varken klarspråk eller talspråk. Det finns ingen struktur.
Oavsett adressat har alla brev samma signatur:
det är det här som är att leva
& lida
för konsten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar