Fröken Julies grönsiska

Sagoprinsarna, jagaspekterna ställer sig på led för att bli avrättade i tur och ordning. Minns två somrar sen, snart i rätt tid. Hans kyss över mitt vänstra solglasöga, imman över linsen. Stenarna, min gula kappa i vinden. En skönhet som nu lyser med sin frånvaro. Det är morgon eller förmiddag. Jag vill inte veta av mitt liv. Vaknar och den första impulsen är att göra slut på det. Sen natt när han ringde, rullade sig i min aska, tog på sig den roll jag skulle haft, men nu slapp ifrån. Jag tror mig ha övertaget i det här, han nämnde att jag skulle förlåta imorgon som är idag. Sa att han hoppades. Själv sade jag inte så mycket. Det glädjer mig. När jag vaknar vill jag vara marmor och röda kanaler. Har den blå morgonrocken jag fantiserat om som hans. Det värker i underlivet och jag önskar att det var ett tecken på döda barn. Jag hatar lika mycket som jag älskar och hatar honom tillräckligt mycket för att vilja det just nu. Jag har övertaget, men jag väntar. Väntar på att se honom vara kräldjur, min älskade orm med kluven tunga. Han som försökte övertyga mig om att vi ska glömma igår kväll. Kvällen som fört mig längre tillbaka än någonsin i min evolution. Som om det var hans sak att säga, det han säger flera timmar försent. Jag är gudinnan nu, den romerske kejsaren. Jag har rätten över liv och död, min egen och vår. Jag vill föda hans barn, men mest av allt vill jag skicka honom till helvetet att brinna lika länge som jag just gjort. Han hör om mitt kaos ryktesvägen, ändå tycks han inte förstå, ändå tror han att ett förlåt räcker för att hala in mig i hamn. Det är en vecka och två dagar kvar tills jag sätter foten i det som skulle vara som vårt gemensamma gömsle. Vi dör i mig, mer intensivt än vad barnet någonsin hade kunnat göra om vi gett det möjlighet att finnas. Jag hade en insikt jag tänkt att dela med mig av, men nu är han inte värd den. Det sista jag hörde av honom var hur han urinerade utan att bry sig om att jag hörde och jag vill inte vara märkt som någons revir just nu. Jag föraktar honom för att han tror att han kartlagt mina beteendemönster. Idag är som aldrig förr. Jag är äldre än honom och det tycks han ha svårt att förstå, men jag har insett att någonting måste ta slut; antingen vi eller jag,

Fågel Fenix

Jag är berömd för hur fort jag kan dö och återuppstå. Det är på ett sådant sätt att det inte kan fångas med kameran. Detta är mitt sjätte sinne. Jag är mer än Sylvia Plath och Lazarus. Jag är Fågel Fenix. Tänder eld på mig själv, går under. Återuppstår sedan skimrande ur askan och borstar den av mig innan någon hunnit blinka. Det är därför jag aldrig hinner skriva, aldrig rapportera fullt ut om vad som händer. Och jag kan inte styra mina händer. De darrar och skapar om vart annat. Det talas om mina beteendemönster. Själv talar jag mer om Victorior, segergudinnor, hur vi alltid försöker nå fram till den rollen. Hur djupt vi kan förnedra oss för det. Hur leriga av sorg våra mantlar är, nej, våra mantlar är just detta; sorg. Och när vi inte själva ser oss som soldathoror, är det omgivningen som gör det. De som inte inser hur mycket fågeln kan älska sin bur och sitt samsara. Så vi blir madonnor eller krigsgudinnor. Jag undrar om det är i andras ögon, annat än i stunder då vi ses i ett dimmigt kvälls- eller morgonljus som kom av blind kärlek.

Så vi drar sorgmantlarna tätare omkring oss. Drömmer om svarta fjärilar som lyfter från rubinröd mark, lika lätt som själen lämnar den döda kroppen. Jag mer öppet än du. Jag ställer ut min melankoli för allmän beskådan och besiktning. Den är öppet accepterad. Ändå är det många som rör sig nära inpå min husknut som inte ser. Och som vanligt förvånar det mig hur ärlig jag lyckas vara. Hur mycket mer än jag anat, som kommer i dager när jag tänder mina stearinljus. Jag planerar framtid, sagoslut och ska sluta idissla det när jag väl är där.

Det finns begrepp jag inte förklarar; femtonåringen kröp in i en puppa eller kuvös. Jag har inte samma behov att öppna hela världens ögon för hamartias hela innebörd och vad som faktiskt menas med helig, avskild. En gång fick jag en text rubricerad "ödestro." Mitt sett att se börjar bli alltmer deterministiskt. Alltmer uppenbart att jag är marionett, att någonting högre spelar in i mitt liv. Ni kan kalla det astrologi, säga någonting om Venus Hus, Saturnus whatever. För ett par år sedan skulle jag svalt allt det där. Nu är det nya förklaringar jag sväljer, nya sanningar, nya satser sperma. I språk är det ytterst svårt att se skillnad på sådant. Ni kan säga att jag är offer för psykologin. Jag tror fortfarande på den fria viljan. Jag tror att det handlar om såväl Freud som om Gud.

Plötslig flört med ett förflutet jag inte ens tänkt på. Plötslig brådska. Vackra klänningar, vita mössor. Jag önskar jag kunde se mig själv där i vimlet. Ramlar inte med mina höga silverklackar, men förlorar ändå all värdighet som i ett trollslag. Som vid tolvslaget. Som när vagnen anländer och förvandlas till en pumpa rätt utanför Grand Hotel. Som när mina vita hästar blir vita möss, gråa råttor. Vi kanske ses någon gång. Vi kanske aldrig ses igen. Hur många kommer jag kindkyssa och samtidigt i örat viska: memento mori, kom ihåg att du ska dö, hur bitter får man vara i lyckans tidevarv? Champagnen får en helt annan innebörd. Den blir symbolen för alla lögner och all falskhet. Jag behöver någon som håller mig i handen tills det här tillståndet går över. Min mamma kastade sin mössa i luften för x antal år sedan. Hon var bara sjutton. Det sköts med salut, hon rullade guld runt sitt ringfinger. Jag står på trappan snart, sväljer skärvor av glaset, fast kanske inte just då. Jag vinkar som en drottning om X antal timmar. Ändå är jag minsta barnet. Idag ringde Tantalos och frågade om han var välkommen. Jag visste inte vad jag skulle svara.

det finns krig
vi inte kan vinna
som istället
måste vinna oss.