Fröken Julies grönsiska

Sagoprinsarna, jagaspekterna ställer sig på led för att bli avrättade i tur och ordning. Minns två somrar sen, snart i rätt tid. Hans kyss över mitt vänstra solglasöga, imman över linsen. Stenarna, min gula kappa i vinden. En skönhet som nu lyser med sin frånvaro. Det är morgon eller förmiddag. Jag vill inte veta av mitt liv. Vaknar och den första impulsen är att göra slut på det. Sen natt när han ringde, rullade sig i min aska, tog på sig den roll jag skulle haft, men nu slapp ifrån. Jag tror mig ha övertaget i det här, han nämnde att jag skulle förlåta imorgon som är idag. Sa att han hoppades. Själv sade jag inte så mycket. Det glädjer mig. När jag vaknar vill jag vara marmor och röda kanaler. Har den blå morgonrocken jag fantiserat om som hans. Det värker i underlivet och jag önskar att det var ett tecken på döda barn. Jag hatar lika mycket som jag älskar och hatar honom tillräckligt mycket för att vilja det just nu. Jag har övertaget, men jag väntar. Väntar på att se honom vara kräldjur, min älskade orm med kluven tunga. Han som försökte övertyga mig om att vi ska glömma igår kväll. Kvällen som fört mig längre tillbaka än någonsin i min evolution. Som om det var hans sak att säga, det han säger flera timmar försent. Jag är gudinnan nu, den romerske kejsaren. Jag har rätten över liv och död, min egen och vår. Jag vill föda hans barn, men mest av allt vill jag skicka honom till helvetet att brinna lika länge som jag just gjort. Han hör om mitt kaos ryktesvägen, ändå tycks han inte förstå, ändå tror han att ett förlåt räcker för att hala in mig i hamn. Det är en vecka och två dagar kvar tills jag sätter foten i det som skulle vara som vårt gemensamma gömsle. Vi dör i mig, mer intensivt än vad barnet någonsin hade kunnat göra om vi gett det möjlighet att finnas. Jag hade en insikt jag tänkt att dela med mig av, men nu är han inte värd den. Det sista jag hörde av honom var hur han urinerade utan att bry sig om att jag hörde och jag vill inte vara märkt som någons revir just nu. Jag föraktar honom för att han tror att han kartlagt mina beteendemönster. Idag är som aldrig förr. Jag är äldre än honom och det tycks han ha svårt att förstå, men jag har insett att någonting måste ta slut; antingen vi eller jag,