"as the bruises turn to yellow"

Bländad av svärtan emellanåt. Jag spenderar tid utanför tid, men i hans pojkrum. Törnrosasömnen sviker mig aldrig: här vaknar jag inte förrän av äkta kärlek, om än med dåligt morgonhumör. Är tacksam över hur allt med mig dränks i rött, men inte blod. Jag ger mig själv lov till att göra ingenting; att förlora på kinaschack, men vinna monopol. Att dyrka honom förbihållslöst, var gång han är Poseidon. Sommaren rinner iväg, som sol mellan våra fingrar, gyttjig sand. Insiken att det här är ett avsked. Och var är jag? Jag tar inte farväl, jag befinner mig just nu i utkanten av min framtid. Jag håller hans hand mellan radhusen, villorna, pensionärslägenheterna. Står med honom och tittar ut genom fönstret i min egen. Egentligen borde jag vara hos Pepparkakshjärta, kvällarna målade i akvarell med hennes syster. Egenligen borde vi ta över staden en sista gång. Jag borde åtminstone låta någons brevlåda svämmas över av min sorg och min lycka. Men jag är så skicklig på att vara frånvarande, så ofta i luften att folk tror att jag flyger. Regn faller mjukt & hårt och förlåt mig, jag ska gottgöra er snart.