Jag skulle kunna skriva att havet är ljust, som det första lagret färg i akvarellen, men jag har inte ens varit där i år. Jag har skymtat det mellan träden, men jag har inte minsta spår av sand mellan tårna. Det heter faluröda stugor och om dagarna dränks min kropp i just denna färg. Lika gärna hade den kunnat vara blod. Jag är nämligen rätt säker på att ängen börjar få den färg som den alltid har såhär års, när vi blöder i kapp. Om kvällarna, innan jag somnar med duvor och dubbla budskap, hör jag att stridshornens outhärdliga brölande når hit även denna sommar. Jag skriker mig hes om fredsförhandlingar och kontrakt vi tecknat med mjuka röster. Ingen av oss är nöjd förrän stranden mot vilken de vita vågorna slår, är en drunkningsstrand och jag ligger ner med barr i hår och kläder, ylar ikapp med vargarna. Ändå trängs ömheten där bakom, som en fenixlunge i bur, den har inga fjädrar och den har brutit sina vingar mot gallren. Ändå trängs ömheten där mitt i det djupa hatet, som någonting vi trampat sönder och skjutit undan, alltför upptagna med fingrarna på avtryckaren för att ens reflektera över om det finns känslor med i den här kortleken. För ett mörker är inte en känsla. Vi växlar roller hela tiden; hjärter, spader, joker. Ikväll är han Hjärter Knekt på avstånd och jag är trött på att behöva rapportera sånt här.
Det måste finnas ett 1677, ett morgondis som inte är 99% krutrök. Måste komma en dag när vi upptäcker att vi tappat våra vapen, växt ur våra rustningar och dessutom; att vi inte har något behov av att smida oss nya.
Det måste finnas ett 1677, ett morgondis som inte är 99% krutrök. Måste komma en dag när vi upptäcker att vi tappat våra vapen, växt ur våra rustningar och dessutom; att vi inte har något behov av att smida oss nya.
