Det här är varken Narnia, Neverland eller Körsbärsdalen. Är en kokong, en bubbla som ibland spricker. Jag vandrar smala gator där jag emellanåt kan få skratta. Reser söderut då och då. Hinner knappast sakna. Skyn är fylld av stack- och cumulusmoln. Jag ser inga fåglar.
Ibland som en smäll på käften. Ett rött märke efter insiktens hand. Käken ur led: jag är tatsächlich här, jag valde min väg och åt hela kakan. En handfull människor jag älskar vägdes mot en enda och jag tog bly istället för fjädrar, om man nu får göra så, om man ens får säga så, yppa den tanken. Fjorton år gammal slöt jag ett förbund med vad jag inte längre kan kalla den här staden, eftersom jag ändrade hemort efter mitt hjärta, och way back then sålde jag min själ, stolt över att veta var jag hade den. Men vad spelar nu Domkyrkans tusenåriga grund för roll nu, i jämförelse med alla mina vackra blommor, de jag lämnade i dess skugga? Jag minns, Pepparkakshjärta. Jag minns när vi sade, ja nästan svor, att vi skulle skrubba den lika ren som våra blanka vita tänder. Jag minns så många saker som aldrig blev av, men jag minns ännu fler som verkligen inträffade.
Det sägs att Freud benämnde den här sortens nostalgi som existentiell sorg. Det sägs att vi inte ska blicka bakåt sålänge det finns en framtid. Måhända att jag fabulerar nu, men jag vill bara komma till jag hatar de stunder då jag känner ensamheten på det här sättet. Jag tror jag tror det är den största känsla jag för nuvarande kan erfara. Och hösten breder ut sitt håliga lapptäcke över oss medan jag arbetar mer med mitt liv än med mina texter. Avståndet mellan mig och skapandet märks allt tydligare. Jag räknar inte ens kullerstenar. Allt jag går igenom sker med en känsla av overklighet. Hem är inte helt vad det heter, men jag somnar i mjuka famnar varje natt, vaknar strax intill. Är lättad att ha någon hos mig såväl när mörkret faller som döda flyttfåglar mot fönsterrutan, som när morgonen gryr. Vi klär på oss, streckade av persiennljus, sedan går våra världar skilda håll, men aldrig längre än att vi delar våra eftermiddagar och kvällar. Om dagarna lär jag mig språkskillnader. Att det inte är så märkligt att jag ofta skriver samman ord. I svenskan uttalar vi ofta meningar som om de vore ett enda ord. Jag lär mig att det är normalt, men inte att jag är det. Natten är flytande. Stjärnorna och vi näckrosor guppande i detta mörka vatten. Vi vissnar och ruttnar så fort, har du tänkt på det? Insikterna krälar över min kropp som insekter. Jag hoppas att jag trots allt är påväg hem. Att häxorna flugit sin kos. Att Skattkammarön väntar runt hörnet, duvorna göms bakom molnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar