Detta eviga Sorgmodets träsk börjar gå mig på nerverna. Jag är som täckt av osynliga angripare, kan inte skaka av mig känslan av obehag. Var glänta är ett snår och jag går vilse i växande inre labyrinter. Allt som räknas är vitt siden täckt av blod. Kan inte rå för, kan inte rå bot, inte stilla mitt lidande eller min längtan. Min hy är vit som snö, men mitt hjärta och blod svart som ebenholts. Sagorna blir min ljuva bittra död; jag har dem som krav för att vilja leva.
Himlen kan vänta, men inte Hades. Hades gör ständigt anspråk på den eller vem det vill åt. Jag är alltid i farozonen. Vet inte varför, men vet att det är så. Vill gärna sjunka ned på mossan i skogen och låta mig berusas av grönskan. Istället betongväggar och laminatgolv. Språklig ångest. Intet nytt under solförmörkelsen. Det förvånar mig egentligen att jag ens får för mig att skriva. Det finns ingenting värt att förtälja. Trött på att ständigt vara havande med sorgen. Trött på det mesta.
Vi har redan talat om Törnrosasömnen, men än har inte hundra år passerat, jag måste fortsätta slumra. Oavsett aprilsol tror jag aldrig våren kommer. Står upp till knäna i gyttja, sekunden efter över magen, brösten, axlarna, upp till halsen. Sväljer Midgårdsormar när de letar fel på mig, finner som vanligt ingenting. Min sjukdom vet att ta på sig osynlighetsmanteln. Jag tror att jag har rovdjuren inspärrade, torde veta att inga galler någonsin är nog och att de lätt kan kalla till sig sina gelikar. De höjer sina gula blickar mot månen och skär sönder tystnaden. Just när jag trodde mig ha situationen under kontroll, just när jag trodde mig vara säker. Ibland istället jag som i vemod och förtvivlan ylar mot månen. Det krävs ett utlopp, avlopp. Människan är inte konstruerad på ett sådant sätt att hon kan förbränna all sin sorg. Det är fruktansvärt, men sant.
Svårt att älska någon som bär rustning. Naturligtvis. Ibland är han förstående och ibland är han det inte. Själv skör som snäckskal får han inte ens visa någonting av hur han känner. Men det ska ju inte handla om honom här. Inte längre. Någonsorts lobotomi måste ske, jag måste avskärma de olika aspekterna av min tillvaro, för att kunna vara i någonting som är jag själv. Det är svårt, det där. Betydligt enklare att definiera sitt jag genom andra, inte sant? I vart fall är det så för det här jaget. Det här jaget som aldrig riktigt kan hålla käften och ständigt orerar i spyor om sig själv. Jag hatar mig, men jag älskar att hata mig. Vårdar mitt självförakt och mitt människoförakt med mer glöd än för någonting annat. Det är sorg, men sant. Allt är sorg. Allt sant är sorg, finns ingen sanning som inte är en giftpil rakt in i min vänstra skuldra.
Jag ger råd på avstånd i krig jag inte deltar i och jag vet inte om de överhuvdtaget kommer lystras till och efterföljas, men när allt är över kommer hon kanske till mig på knä, hon kanske kysser mina fötter. Hon kanske kysser mina kinder och säger att jag hade rätt. Vi dyrkar varandra som Gudinnor och vågar inte vara krossade inför någon annan än varandra. Jag är ledsen att jag tappat greppet om allting. Vill säga förlåt, men klarar det inte. Jag klarar ingenting. Bara drömmarna om djupa tjärnar, vita slott och gömda skatter.
måndag, april 20, 2009
måndag, april 13, 2009
Den vita valen
I leksakskrigen står jag som segrare, enväldig härskare, men vid minsta strid med orden har jag svansen mellan benen. Jag vill hitta en fungerande relation med språket, men det tar plötsligt emot att öppna upp sig. Trodde inte min bröstkorg blivit så ointaglig, så intakt. Antar att min pansar består, eller att jag måste bida tiden, men det känns som att allt för mycket blod runnit under broarna. Jag är inte där jag ville vara, men jag är närmare nu än någonsin, samtidigt som distansen ökar konstant.
Vad är det jag saknar? Gyllene ringar? Skratt och visioner om barnagråt? Egentligen har jag inte svikit vad jag trott på, men mitt psyke svek min kropp. Jag lever inte som jag lär. För tillfället är jag försvunnen i dimman, jag hittar inte hennes hand och om jag gör det kan jag inte känna av någon värme. Hon halsar fostervatten som ett serum och jag kan inte låta bli att gråta när jag försöker ta mig upp mot rälsen igen. Ibland är även jag barnet i hennes livmoder. En inventerad evolution, embryoutveckling. Jag vecklas tillbaka, är en origamisvala som viks ut igen, förlorar konturer och slätas ut till skrynklat papper. Lättast att söka henne när jag förtvivlar, men ibland gör det för ont. Att ersätta ett beroende med ett annat beroende, ett lidande med ett annat lidande. Hon fortsätter kalla mig Lillasyster och vi talar om aprilsolen. Utanför ler våren och jag vet inte om det är av medlidande eller i hån.
Om ni undrar om Pärleporten är den låst och övervuxen. Likaså med Neverland. Jag har en skyddande hinna omkring mig, men är livrädd för att födas ur den. Någon dag ska alla skinn ömsas och det är inte svårt att räkna ut att jag räds det varje dag. Vi talar sällan om Gud och lika sällan om krig. Det kanske borde vara en lättnad, men en gång fanns det ingenting annat att tala om. Jag lovade min soldat att aldrig sluta, men när jag kysser min älskade godnatt och godmorgon är de ämnena tabu. Vi måste leva på våra villkor, och våra villkor är nuet och bara nuet, jag kapitulerar för hans carpe diem och det gör att ha ibland kan gå med på min framtid.
Drar mig för att rapportera när jag inte har förmågan att sätta det svarta mot det vita. Är vaken sent igen, men det finns inte samma magi i sömnlösheten. Jag har aldrig tillräckligt med ord för att de ska kunna lysa upp natten. Stjärnorna och drömfångaren hänger kvar i taket i mitt flickrum och väggarna viskar fortfarande om allt som hänt. Vänner och familj väntar mig med öppna armar, men väl anländ håller jag mig reserverad. Jagar inte lika desperat för att knyta presens till förflutet. Nålarna går varma i mina händer, men jag sticker dem inte i mig själv längre. Regnet om nätterna känns som ett förlorat sådant, vid uppehåll sjunger fåglarna, men här finns inga näktergalar. Jag är på jakt efter prinsessor och prinsar, Honungspojken håller sig nära trots den fysiska Atlanten och det är han som försöker andas mig i örat över alla milen, jag som ska besvara smekningarna.
Revbenen blir plötsligt värjor. Den mörka fanan hissas och jag får svårt att andas. Det är mer sällan det händer nu, stormarna är färre, havet mer stillsamt, men jag har fortfarande för fullt upp med att hålla skeppet upprätt för att kunna segla mot mina mål. Jag kanske måste tillbaka in i smärtan för att minnas hur man tar sig därifrån, hitta kartan till Skattkammarön igen. Har ännu inga eldar som klarar att brinna tillräckligt starkt för att mota bort vilddjuren. Menageriet är begränsat, flockmedlemmarna har minskat i antal, men oavsett hur många gyllene galler jag kan räkna, skrämmer de mig ständigt. Jag har lärt mig att aldrig mer ta för givet.
Inuti mig en enorm öken. Jag har sand i mina ögon och över alla mina papper. Jag borstar bort, men den blåser över dem igen. Skrivkrampen är förlamande och jag som alltid avfärdat den, jag som alltid sagt att den sortens epidemi är imaginär. Hur beväpnar man sig när bläckhornet vägrar fyllas? Jag frågar, men bryr mig inte om de svar jag får.
Vill undvika att skriva om kärlek samtidigt som jag vill brista ut i lovsånger om hans öronsnibbars mjukhet mellan mina tänder. Han kommer tillbaka, april kommer, solen kommer. Mörkret i dess följe. Milda kvällar får mig att tänka att nuet ändå kan vara vackert, att varandet kan återfå den tillfredsställelse det emellanåt har haft, men istället finner jag mig i en situation då jag inte ens vill längre. Ingentinget slår ut allt annat. Jag faller i dvala mer än jag förstår, den blir till ett fysiskt tillstånd och bara när jag flyr kan jag emellanåt finna frid, aldrig konstant, alltid utan garanti.
Kaos visar aldrig någon någon nåd. Snör bara kängorna hårdare, härdar stålhättorna över öppna eldar tills de glöder. Jag står rådlös, harmlös, orkeslös. Främst av allt ordlös. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig. Går man vilse ska man stanna där man är. Så jag stannar. Dimman ligger tät som en filt kring mina axlar, visar inte minsta tecken på att skingras.
Soldaten håller kanske stånd på sitt håll, men tar alltmer avstånd och själv har jag fortfarande inte besvarat några brev. Hon vet ju hur vargarna vägrar tyglas och hur svårt jag har för det. Jag ställer fram sadel och seldon om kvällen, men oavsett från vilket håll jag försöker bestiga dem, kastar de av mig, sparkar bakut. Svarta vargar, vita vargar, silvervargar. Jag bär öknen i mitt skratt, hostar sand. Du kan beundra mina bilder, men om du visste vem jag var skulle du inte längre le. Du lägger handen mot din hals för att uppleva hur den täcks av blod. Älvan som tömt dig är närvarande, landar kokett i min hand och trippar runt med sylvassa klackar, lämnar fotspår i mitt kött. Var gång du vänder huvudet kommer sorgen att vända det tillbaka, tvinga dina läppar mot sina. Svårare än så är det kanske inte.
Vad är det jag saknar? Gyllene ringar? Skratt och visioner om barnagråt? Egentligen har jag inte svikit vad jag trott på, men mitt psyke svek min kropp. Jag lever inte som jag lär. För tillfället är jag försvunnen i dimman, jag hittar inte hennes hand och om jag gör det kan jag inte känna av någon värme. Hon halsar fostervatten som ett serum och jag kan inte låta bli att gråta när jag försöker ta mig upp mot rälsen igen. Ibland är även jag barnet i hennes livmoder. En inventerad evolution, embryoutveckling. Jag vecklas tillbaka, är en origamisvala som viks ut igen, förlorar konturer och slätas ut till skrynklat papper. Lättast att söka henne när jag förtvivlar, men ibland gör det för ont. Att ersätta ett beroende med ett annat beroende, ett lidande med ett annat lidande. Hon fortsätter kalla mig Lillasyster och vi talar om aprilsolen. Utanför ler våren och jag vet inte om det är av medlidande eller i hån.
Om ni undrar om Pärleporten är den låst och övervuxen. Likaså med Neverland. Jag har en skyddande hinna omkring mig, men är livrädd för att födas ur den. Någon dag ska alla skinn ömsas och det är inte svårt att räkna ut att jag räds det varje dag. Vi talar sällan om Gud och lika sällan om krig. Det kanske borde vara en lättnad, men en gång fanns det ingenting annat att tala om. Jag lovade min soldat att aldrig sluta, men när jag kysser min älskade godnatt och godmorgon är de ämnena tabu. Vi måste leva på våra villkor, och våra villkor är nuet och bara nuet, jag kapitulerar för hans carpe diem och det gör att ha ibland kan gå med på min framtid.
Drar mig för att rapportera när jag inte har förmågan att sätta det svarta mot det vita. Är vaken sent igen, men det finns inte samma magi i sömnlösheten. Jag har aldrig tillräckligt med ord för att de ska kunna lysa upp natten. Stjärnorna och drömfångaren hänger kvar i taket i mitt flickrum och väggarna viskar fortfarande om allt som hänt. Vänner och familj väntar mig med öppna armar, men väl anländ håller jag mig reserverad. Jagar inte lika desperat för att knyta presens till förflutet. Nålarna går varma i mina händer, men jag sticker dem inte i mig själv längre. Regnet om nätterna känns som ett förlorat sådant, vid uppehåll sjunger fåglarna, men här finns inga näktergalar. Jag är på jakt efter prinsessor och prinsar, Honungspojken håller sig nära trots den fysiska Atlanten och det är han som försöker andas mig i örat över alla milen, jag som ska besvara smekningarna.
Revbenen blir plötsligt värjor. Den mörka fanan hissas och jag får svårt att andas. Det är mer sällan det händer nu, stormarna är färre, havet mer stillsamt, men jag har fortfarande för fullt upp med att hålla skeppet upprätt för att kunna segla mot mina mål. Jag kanske måste tillbaka in i smärtan för att minnas hur man tar sig därifrån, hitta kartan till Skattkammarön igen. Har ännu inga eldar som klarar att brinna tillräckligt starkt för att mota bort vilddjuren. Menageriet är begränsat, flockmedlemmarna har minskat i antal, men oavsett hur många gyllene galler jag kan räkna, skrämmer de mig ständigt. Jag har lärt mig att aldrig mer ta för givet.
Inuti mig en enorm öken. Jag har sand i mina ögon och över alla mina papper. Jag borstar bort, men den blåser över dem igen. Skrivkrampen är förlamande och jag som alltid avfärdat den, jag som alltid sagt att den sortens epidemi är imaginär. Hur beväpnar man sig när bläckhornet vägrar fyllas? Jag frågar, men bryr mig inte om de svar jag får.
Vill undvika att skriva om kärlek samtidigt som jag vill brista ut i lovsånger om hans öronsnibbars mjukhet mellan mina tänder. Han kommer tillbaka, april kommer, solen kommer. Mörkret i dess följe. Milda kvällar får mig att tänka att nuet ändå kan vara vackert, att varandet kan återfå den tillfredsställelse det emellanåt har haft, men istället finner jag mig i en situation då jag inte ens vill längre. Ingentinget slår ut allt annat. Jag faller i dvala mer än jag förstår, den blir till ett fysiskt tillstånd och bara när jag flyr kan jag emellanåt finna frid, aldrig konstant, alltid utan garanti.
Kaos visar aldrig någon någon nåd. Snör bara kängorna hårdare, härdar stålhättorna över öppna eldar tills de glöder. Jag står rådlös, harmlös, orkeslös. Främst av allt ordlös. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig. Går man vilse ska man stanna där man är. Så jag stannar. Dimman ligger tät som en filt kring mina axlar, visar inte minsta tecken på att skingras.
Soldaten håller kanske stånd på sitt håll, men tar alltmer avstånd och själv har jag fortfarande inte besvarat några brev. Hon vet ju hur vargarna vägrar tyglas och hur svårt jag har för det. Jag ställer fram sadel och seldon om kvällen, men oavsett från vilket håll jag försöker bestiga dem, kastar de av mig, sparkar bakut. Svarta vargar, vita vargar, silvervargar. Jag bär öknen i mitt skratt, hostar sand. Du kan beundra mina bilder, men om du visste vem jag var skulle du inte längre le. Du lägger handen mot din hals för att uppleva hur den täcks av blod. Älvan som tömt dig är närvarande, landar kokett i min hand och trippar runt med sylvassa klackar, lämnar fotspår i mitt kött. Var gång du vänder huvudet kommer sorgen att vända det tillbaka, tvinga dina läppar mot sina. Svårare än så är det kanske inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)