Detta eviga Sorgmodets träsk börjar gå mig på nerverna. Jag är som täckt av osynliga angripare, kan inte skaka av mig känslan av obehag. Var glänta är ett snår och jag går vilse i växande inre labyrinter. Allt som räknas är vitt siden täckt av blod. Kan inte rå för, kan inte rå bot, inte stilla mitt lidande eller min längtan. Min hy är vit som snö, men mitt hjärta och blod svart som ebenholts. Sagorna blir min ljuva bittra död; jag har dem som krav för att vilja leva.
Himlen kan vänta, men inte Hades. Hades gör ständigt anspråk på den eller vem det vill åt. Jag är alltid i farozonen. Vet inte varför, men vet att det är så. Vill gärna sjunka ned på mossan i skogen och låta mig berusas av grönskan. Istället betongväggar och laminatgolv. Språklig ångest. Intet nytt under solförmörkelsen. Det förvånar mig egentligen att jag ens får för mig att skriva. Det finns ingenting värt att förtälja. Trött på att ständigt vara havande med sorgen. Trött på det mesta.
Vi har redan talat om Törnrosasömnen, men än har inte hundra år passerat, jag måste fortsätta slumra. Oavsett aprilsol tror jag aldrig våren kommer. Står upp till knäna i gyttja, sekunden efter över magen, brösten, axlarna, upp till halsen. Sväljer Midgårdsormar när de letar fel på mig, finner som vanligt ingenting. Min sjukdom vet att ta på sig osynlighetsmanteln. Jag tror att jag har rovdjuren inspärrade, torde veta att inga galler någonsin är nog och att de lätt kan kalla till sig sina gelikar. De höjer sina gula blickar mot månen och skär sönder tystnaden. Just när jag trodde mig ha situationen under kontroll, just när jag trodde mig vara säker. Ibland istället jag som i vemod och förtvivlan ylar mot månen. Det krävs ett utlopp, avlopp. Människan är inte konstruerad på ett sådant sätt att hon kan förbränna all sin sorg. Det är fruktansvärt, men sant.
Svårt att älska någon som bär rustning. Naturligtvis. Ibland är han förstående och ibland är han det inte. Själv skör som snäckskal får han inte ens visa någonting av hur han känner. Men det ska ju inte handla om honom här. Inte längre. Någonsorts lobotomi måste ske, jag måste avskärma de olika aspekterna av min tillvaro, för att kunna vara i någonting som är jag själv. Det är svårt, det där. Betydligt enklare att definiera sitt jag genom andra, inte sant? I vart fall är det så för det här jaget. Det här jaget som aldrig riktigt kan hålla käften och ständigt orerar i spyor om sig själv. Jag hatar mig, men jag älskar att hata mig. Vårdar mitt självförakt och mitt människoförakt med mer glöd än för någonting annat. Det är sorg, men sant. Allt är sorg. Allt sant är sorg, finns ingen sanning som inte är en giftpil rakt in i min vänstra skuldra.
Jag ger råd på avstånd i krig jag inte deltar i och jag vet inte om de överhuvdtaget kommer lystras till och efterföljas, men när allt är över kommer hon kanske till mig på knä, hon kanske kysser mina fötter. Hon kanske kysser mina kinder och säger att jag hade rätt. Vi dyrkar varandra som Gudinnor och vågar inte vara krossade inför någon annan än varandra. Jag är ledsen att jag tappat greppet om allting. Vill säga förlåt, men klarar det inte. Jag klarar ingenting. Bara drömmarna om djupa tjärnar, vita slott och gömda skatter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar