En fågelbur i Nagasaki

Fågel Fenix fångad i bur, omgiven av aska. Jag använder konstant bilder som liknar varandra, kanske för att befästa dem, kanske identitetssökandet återigen.Jag vet inte. Jag vet egentligen ingenting, och det vet jag att ni vet. Dagarna nu är ett hål i tiden, en klippskreva jag kliver in i, men ibland är det också just den plats där vargarna väljer att husera. Det förvånar mig naturligtvis inte. Det förvånar mig naturligtvis inte alls. Väggarna tränger sig närmre, jag får varken rum eller ro att skriva, men jag gör det ändå. Fattar inga pennor, fingrarna faller apatiskt ner mot tangentbordet och söker orden igen. Jag finner dem inte för mer än sånt här. Och fortfarande ingen rapport. Fortfarande har jag inte berättat om självmordssommaren, att det här året på ett sätt ändå blev sextonhundrasjuttiosju, den där majdagen då han gick ifrån mig. Men det är svårt att definiera när metaforerna kan tolkas på flera sätt. Svårt att ge bilder när de föreställer mer än ett ting, eller när det är nästintill omöjligt att se vad de föreställer. Antar att det innebär en enorm frihet, att jag är tillåten att använda samma perifras om och om igen, men med olika syftningar. Samtidigt stör det mig. Jag vill ha en fast karaktär, en oföränderlig ikon.

Näckrosdammen tillhör mig om nätterna, om så bara i tanken rör jag mig dit ner och doppar fötterna i vattnet. Det är det närmaste jag kommer mina sagotjärnar, och just nu det närmaste jag kommer sagor överhuvudtaget. Det finns ingen prins med gyllene hår och vit springare, finns ingen Peter Pan, ingen Honungspojke, ingen Spindelman, ingen Uriel. Alla de rollerna har han frånsagt sig, och ändå vill han på något sätt fortsätta att vara min räddare. Mina silverbojor skaver kring handlederna, jag lever dagligen med smärtan och därför har den bedövat mig. Ibland är det mer intensivt. Ibland märker jag fortfarande av att jag har ont. Annat vore väl märkligt. Jag har gått igenom ett krig och det har varat nästan hela mitt liv. Allt innan honom var upptakten, sen bröt det ut. Men ingenting är enbart hans fel. It takes two to tango, you know. Jag borde inte säga det, men han har kysst min ryggrad och han minns fortfarande mina akilleshälar. Vissa saker går inte att förtränga, eller så har han helt enkelt inte velat. Om han skulle vilja hitta tillbaka till mig måste jag först hitta tillbaka till Neverland, för vill han vara hos mig måste jag vara lycklig.

Det är aldrig rätt tillfälle att svämma över, och han tycks tycka att jag väljer de sämsta. Vi är en hemlighet och vi blev det för tidigt, men det är ingenting att göra åt annat än att försöka agera efter situationen. Försöka, detta underbara ord som ursäktar det mesta. Jag försöker, men jag kan inte hjälpa att jag misslyckas ibland. Så lätt att säga och genast bli rentvådd från skuld. Det är åtminstone så det borde vara. Visst lyckas jag ibland. Det kommer tillfällen då jag faktiskt inte går sönder, men jag måste nog erkänna för mig själv att jag aldrig står ut när det stormar som värst. Då försöker jag alltid ta mig in igen, knackar på hans ytterdörr, bankar, slår när han inte kommer för att öppna. När han inte klarar av att släppa in mig dyblöt. Jag skriver inte tillräckligt målande för att vara tillåten att skriva, men jag har ändå ett behov av att göra det. Ett behov som kräver något mer än låsta dagbokspärmar. Jag hoppas han förlåter mig för det. Han är fortfarande för sårad för att dra ut i några krig, och jag förstår det, men jag är för sårad för att kunna hantera hans vapenvägran och jag önskar att han kan förstå det han också. Mina ärr har inte bleknat tillräckligt mycket för att jag ska kunna slåss ensam, inte egentligen, men det måste jag göra om jag vill att någonting ska finnas kvar av oss. Så tills vidare får jag stå ut med tvåfrontsstrider, hur mycket det än tär på mig. Det finns alltid mer att förlora, men jag vet också hur mycket jag har att vinna.

Fågel Fenix fängslad, och jag vill komma ut mellan guldgallren, men jag vill inte tappa mina fjädrar, inte ännu en gång. Jag är fångad för att jag ska kunna flyga. Jag måste härda ut. Utan fjäderdräkt har jag ingen möjlighet att bli fri, bli en albatross, påfågel, någonting som skimrar. Någonting som känns. Allra helst: mig själv.

Hiroshima eller Jag älskar dig

Han säger att hösten har kommit, och det kommer som ett sorgbesked. Jag har hunnit hata honom och vi har inte hittat tillbaka till varandra. Så mycket som händer, och så lite ork att rapportera från mina fronter. Jag har alltid röksmak i munnen och den här gången är det inte bränder det handlar om, inte i någon form. Det är min egen handling. Jag har ingen vardag, men heller inget glitter. Hur dagen blir förbrukad när det blir kväll och jag suttit ensam i timmar med bara artificiellt sällskap. Hur han fortfarande sover hos mig ibland och hur det gör mig lugn, men panikdrabbad av att han måste gå ifrån mig. Vi är varandras hemlighet, även om jag mer är hans än han min.

Detta att jag inte har något hjärta, bara ett stort, svart hål efter atombomben och hur du inte vågar närma dig det eftersom du vet att du kommer sugas in och bli en stjärna igen, bli en galax, hela min världsbild. Det tar så lång tid att bryta vanor, våga vandra nya stigar, och jag vet att du var tvungen, men är du tvungen till det nu? Varför inte bara kasta hjärtat över hindret och de var det hamnar? Men du är skrämd nu, du har fått blodad tand och bränt barn skyr elden. Bara brända barn som hon och jag sitter kvar i askan och väntar på att antändas ännu en gång.

Det skulle kunna vara enkelt som det är nu, om det inte vore för att jag saknar när sommarnätterna var promenader ner till havet nära ditt hus, sommardagarna dagar i solen i din trädgård. Jag saknar att vara en stolthet och inte en hemlighet. Nuet är kravlöst för oss båda, men ändå kräver det att jag håller mig i skinnet, låter bli att kväva dig. Ger du mig för mycket, ger du mig några löften alls, bygger jag luftslott av dem, och stormen kommer ta dem. Ännu en gång. Och vi ska aldrig mer tala om kärlek.