Han säger att hösten har kommit, och det kommer som ett sorgbesked. Jag har hunnit hata honom och vi har inte hittat tillbaka till varandra. Så mycket som händer, och så lite ork att rapportera från mina fronter. Jag har alltid röksmak i munnen och den här gången är det inte bränder det handlar om, inte i någon form. Det är min egen handling. Jag har ingen vardag, men heller inget glitter. Hur dagen blir förbrukad när det blir kväll och jag suttit ensam i timmar med bara artificiellt sällskap. Hur han fortfarande sover hos mig ibland och hur det gör mig lugn, men panikdrabbad av att han måste gå ifrån mig. Vi är varandras hemlighet, även om jag mer är hans än han min.
Detta att jag inte har något hjärta, bara ett stort, svart hål efter atombomben och hur du inte vågar närma dig det eftersom du vet att du kommer sugas in och bli en stjärna igen, bli en galax, hela min världsbild. Det tar så lång tid att bryta vanor, våga vandra nya stigar, och jag vet att du var tvungen, men är du tvungen till det nu? Varför inte bara kasta hjärtat över hindret och de var det hamnar? Men du är skrämd nu, du har fått blodad tand och bränt barn skyr elden. Bara brända barn som hon och jag sitter kvar i askan och väntar på att antändas ännu en gång.
Det skulle kunna vara enkelt som det är nu, om det inte vore för att jag saknar när sommarnätterna var promenader ner till havet nära ditt hus, sommardagarna dagar i solen i din trädgård. Jag saknar att vara en stolthet och inte en hemlighet. Nuet är kravlöst för oss båda, men ändå kräver det att jag håller mig i skinnet, låter bli att kväva dig. Ger du mig för mycket, ger du mig några löften alls, bygger jag luftslott av dem, och stormen kommer ta dem. Ännu en gång. Och vi ska aldrig mer tala om kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar