Lethe

Hades har fem floder, hur kunde jag glömma det? Allt för upptagen med Styx för att ta mig längre in i underjorden, nå Lethe, den ljuva glömskans flod. Den som utplånar allt mänskligt lidande. Varför har jag aldrig nått så långt?

Årsskifte igen. Jag uppdaterar aldrig under december, och att klockans byte av år skulle leda till något nytt är fortfarande den vackraste av lögner. Men visst nyår var vackert. Är det inte alltid det? Himlens utlösning och sedan skålande i rosa champagne, kyssar, snöfall. Fabulerade jag nu igen? Förlåt mig. Allt jag vill minnas är att jag var lycklig.

Kaoset öppnar upp sig. Jag skriker honom i ansiktet och han har ett vettskrämt uttryck. Visste kanske inte hur många monster som kan välla ur min mun. Förstod kanske inte det där med prinsessan och draken, förrän då. Jag slänger ringen han gjort till mig rakt på honom. Den ring som är en förlovning om någonting större. Den ring som jag älskar för att den är vacker och för att han gjort den med sina två händer.

Kvällen går, kvällar går. Vi har haft månader tillsammans nu. Jag älskar Lancelot, men jag kan inte hjälpa, kan inte hejda orkanen, hur hejdar man en sådan? Föraktar mig själv för vad jag blivit, för att jag ligger i smutsiga lakan, låter timmar gå, aldrig rapporterar, aldrig  skriver kärleksbrev till Pennsoldaten. För att allting kommer efter mig, jagar mig istället för att det är jag som jagar. Allt jag gör nu är vandrar samma tomma gator. Det fanns en annan fras som hörde dit, men den har jag glömt nu. Jag har glömt så mycket. Jag vandrar samma gator, står och stampar i snön, sliter ned mina höga klackar, trampar vatten.

Jag tror fortfarande att jag är oförmögen till att få mitt lyckliga slut. Ge mig ett vackert kristallglas med vatten från Lethe, bara en klunk, bara en droppe. Ge mig något som inte är ett gift. Gör så att jag kan glömma, gör så att jag vågar tro på någonting igen.