Rester av December

Hur kan jag vara både kniven i min älskades bröst och den som vrider om?

Jag skriver aldrig här i december. Jag förväxlar målbrottspojkar och sjöfåglar och världen mjuk av fjädrar eller snö som reducerar språket till blanka papper. Det som göms i snö kommer upp vid tö men jag har längtat efter islossning så länge nu. Men känn, känn isen i mina ådror och hur den inte längre skaver sig ut. Du är i mig och jag bunden till dig som en ringmärkt fågel, den tunna tunna guldlänken mellan oss som skavt kring min vrist de nätter jag velat slå mig fri. Jag slår mig inte fri. Jag kretsar kring dig och trasslas närmare. Vargavintern över oss och jag vet inte mycket mer än min älskades famn och aldrig mer akvareller över min hud. Mitt hår luktar rökelser och magnolior.
Jag pulsar genom snön med värjan i högsta hugg. Avrättar emellanåt fredsbegreppet. Freden är ett faktum när han rör sig i mig, över mig och ibland känns det som att jag inte får skriva något annat än det, men ibland väntar jag på att det vackra bara ska visa sig vara en hägring. Krigsslut, efterkrigstid och tusen kärleksförklaringar som faktiskt får lov att nå fram.

Öknen som ersätts av svartvita fotografier. Min längtans spår snöas över och jag vill inte mycket mer än att få stanna här, här, just där jag är. Jag har irrat efter frälsaren så många gånger längs dessa gator och alltid återvänt med smutsiga kjolar och strumpbyxor. Så märkligt att jag egentligen inte behövde gå någonstans. Bara vänta och sedan vara Kali, den destruktiva kraften för att därefter kunna läkas i en värld jag själv krossat. Det måste vara så. Kärleken är mänsklighetens första och största atombomb. Den tillintetgör allt, slutligen också sig själv. Vad om kärleken är giftet som pumpas runt i ditt blod, agerar cancersjuk kropp och bryter ner sig själv? Jag är min egen frälsare och inför det nya året bär jag nya kläder, är Valerie i leopardkappan med lila kängor, nattlinne och bara knän för
man kan leta sniglar trots att det är vinter.

Diskvattenshåret som krusar sig kring ansiktet och stympas av i nacken. Nästan som om jag flugit för nära solen, sträckt ut mig under vatten efter lyckan, jag skyr sällan elden. Landar i tomheten som återstår när mina ord bara är medicinernas och jag formar drömmar som skulle varit sömn och inte sagor. Min poetiska ådra en upphakad skiva, fastar över älskade älskade stannar där älskade når inte älskade längre än så.
I dina tjärnar kan jag andas under vatten. I dina tjärnar mer än transparent plankton. Jag har slutat dyka djupare för att finna några skatter. De finns just där, vid vattenytan, glitterkaskaden när jag dyker in i dig, stannar där, somnar i ditt hjärta. Som du sa. Och som jag sa:


Tack vare dig såg jag ljuset.