Scribo, ego odeo

I november en omstart. Mina mål inför det nya året är att låta det förflutna vara förflutet. Jag vill inte gräva några nya gravar, eller skövla upp de gamla.

Skrämmande att jag när jag tänker på det, upplever det som att jag förlorat mycket av min författaridentitet, och eftersom det en gång var allt jag var säker på, har jag därmed förlorat en stor del av mig själv. Jag flyttade, och jag vet inte vad som hände, mer än att mina ord slutade tas emot som det panem et circenses jag såg det som. Med ortsbytet bytte jag också ut de kretsar jag rörde mig i. Den första tiden hade jag nästan ingen alls. Åren senare ett stabilt nätverk, någonting tryckt att luta sig mot, en livlina, ett skyddsnät när jag faller. När jag faller är det inte som den glittrande vattenytan när någon dyker ned i den trolska tjärnen. Det är inte ens som stjärnor. Det är bara ett oändligt gap som öppnar sig, och trots att jag i de stunderna tror att det inte finns någon botten, att jag aldrig ska ta mark, bara fortsätta svindla längre och längre ned, eller krossas mot klipporna, är jag samtidigt medveten om att det finns ett slut. Jag kommer stå med nakna fötter i mossan igen och känna solstrålarna söka sin väg mellan träden för att värma mitt ansikte. Jag vet bara inte när.

Vi talar och vi skriver och vi talar om skrivande, men vi utbyter inte kritik på samma sätt som jag var van vid att ha i min vardag. Jag flyr in i andra konstformer, i konkret hantverk, för även om det också kan ses som en sublimering, finns det ingen annan av de ädla konsterna som gör mig så utlämnad som skrivandet. Inget annat är på allvar. Det är en lek, någonting som säljer, någonting som ger ett mer direkt bevis på förbättring. Litteraturen var alltid min starkaste sida, och har därför kommit att bli min svagaste akilleshäl. Ingen kritik är så hård som den mot orden, oavsett hur mjukt inbäddad den är. Oavsett hur lite grund den faktiskt har, vem som käftsmäller mig, sådant jag inte borde lystra till får makten att förtära mig, när det borde tända den vestialiska facklan. Men november är nystarten. Om inte annat, så är ordräknandet ett sätt att ta mig framåt, en rutin, en återfödelse in i språket.

Jag är så rädd. Jag kan knappt bärga mig.

ubau kakugo ga aro no naraba

Skogen vid havet. Innan dess är det återigen en sommar då jag hittar ett fågelkadaver och vi begraver det i min mammas trädgård bland alla de vackra blommorna. Jag går mellan tallarna, förbi äppelodlingen där vi såg ett rådjur för inte så längesedan, förbi den gamla korsvirkesgården, brevlådan som det brukade ligga en svart katt på men som nu plötsligt är borta, förbi hagen där vi brukar räkna hästarna som betar, ner på skogsvägen till vattnet, förbi trädet där vi ställde cyklarna med handdukar för evigheter sedan. Nästan varje gång jag går den här vägen under två veckors tid, möts jag av strandbadarna som är på väg hemåt och jag tänker att jag rör mig åt fel håll. Jag borde varit där under dagen, gå hem till middag och familjeliv, men ibland behöver jag försvinna.

En dag tänker jag på att öknen och havet måste ses som jämlikar, sanden deras gemensamma blod som gör dem båda till syskon. Jag tänker på den ensamma blåvalen som kommunicerar på en annan frekvens än sina artfränder, så att han inte kan göra sig förstådd. Och vad spelar det för roll att man är jordens största däggdjur, om man ändå står ensam? Vad spelar det för roll?
Växtsaft eller blod över mina händer och rådjurets skrämda blick.




Jag vet inte när jag började, men det är som att jag ständigt är på resa eller flykt. Jag är fågelkadavret, som inte kan hitta ett hem för sommaren, hösten, vintern, våren. I bilen tänker jag fortfarande på Thunderroad. Har den ibland på högsta volym i mina hörlurar och rösten kan få mig att tänka att jag aldrig någonsin tänker ge upp. Jag funderar mycket kring sjukdom och varför sommaren är så starkt kopplad till min. Om kvällarna dricker vi öl på trädäcket, om morgnarna kaffe. Jag överhör min mormor säga att det är lätt att leva där och jag undrar om hon tänker på mitt mående när hon säger det. Till viss del håller jag med henne. Semesterdagarna har ett tydligt schema, allt är inrutat i mat- och sovtider, timmarna däremellan är läsning, handarbete, skrivande. Om jag bara inte hade behövt försvinna ibland, kunde hon haft rätt. Om jag bara inte hade behövt försvinna.





Så jag går till havet för att stilla mitt rastlösa hjärta som jag vet så lite om. Jag undrar om en plats kan bli en annan. Om jag kan återvinna vad det här har betytt för mig. Keep pushing 'til it's understood, and these badlands start treating us good. Jag har velat dö i Lund. Jag har velat dö i Göteborg. Det finns ingen plats där jag går säker. Jag har velat dö i en älskads armar. Jag önskar att något eller någon kunde driva ut den här meningslösheten ur mig och det närmaste jag kommer eld är att försöka blåsa liv i en glöd som känns som aska i min mun. Jag såg en frälsare i varje kärlek, när den var ren och oförstörbar. Sedan insåg jag att jag bara kan frälsa mig själv. Jag streckar mina armar med bläck när jag inte kan finna ord. De oändliga valmöjligheterna i att leva gör att jag inte har något val. Vi är vid sagohuset en eftermiddag och jag tillåter mig att drömma om när vi någongång kan få det dit vi önskar. Då jag kan ha en atelje och vi kan sova på loftet och bada i ån och lyssna på porlandet och brusandet från fallet. Då jag inte ska vilja kasta mig ut för det. Då jag kan elda i kaminen och skriva och måla av allt jag ser. Det är en vacker dröm och en längtan som växer och pulserar så att det nästintill gör ont i mig.

Men mest tänker jag på att vara Valerie, oavsett epitet och ikväll kretsar allting kring morgondagen. Om jag får se dig ska jag kyssa dina solglasögon, dina läppar, dina händer. You know I love you.

Sommarsorg

Jag läser att det är bäst att ha många armar, att hålla sina vapen med. Jag lyssnar när de sjunger att hur långt man än har kommit, är det alltid längre kvar. Det är juniregn.

Försommarkärleken och längtan efter att breda ut picknickfilten med jordgubbar och sitta i gräset med kycklingsallad och ett glas champagne, andas medeltid och havsluft, fylla lungorna med himlen. De frågade mig hur jag ska klara det här, och den nuvarande årstiden har alltid inneburit en rastlöshet för mig, skrikfåglarna som kommit tillbaka efter semestern, men varje år hoppas jag på något annat. Och jag lever och jag andas blomster och vi sover hos honom med öppet fönster.

Om kvällarna kattspinnandet. Nornorna spinner mitt ödes gyllene tråd, visar mig väven, hindrar mig sedan med handen. Verdandi som fattar den. Jag arbetar både som Yin och Yang nu, men jag är längre bort från modergudinnan än vad som är väl för min själ. Jag kan känna henne i vinden, men jag söker henne inte. Finner ändå en slags frid.

Juniregnet och min egen instängda gråt som bryter sig ut. Jag hittar saker under huden. Sånt som ligger där och skaver, sorger jag burit med mig i flera år nu. Och när du ringer kan jag inte känna igen din röst. Jag har inte längre någon far. Kanske många år sedan nu, men det är en insikt som gör ont. Jag vet inte vart jag ska vända mig för att kunna skriva. 

Och så kommer sjukdomsinsikterna, Allt eller inget-problematiken. Jag måste känna mig överlägsen, annars känner jag mig underlägsen. Det är något som borde leda någonstans, detta medvetandet. Och jag går i mina skor med stora rosetter och jag snavar och faller i kaninhål och jag vet inte längre hur jag tar mig uppåt, river med naglarna, fingrarna blodiga när jag försöker kravla mig upp ur brunnen. 

Juli är en spökmånad, bara en hägring och sedan halvvägs över. Jag försvinner in i skapandet och skuggan, har inte ens sett havet. Mitt hjärta som förtvinar och Olyckssyster som närmar sig. Jag kan inte riktigt få den här sorgen ur kroppen, den som lämnar mina lemmar förlamade och tunga. Snart ska jag vända mig mot horisonten. Snart ska jag se orden komma emot mig, stora som fartyg med hissade segel. Jag bryr mig inte om ifall det är sjörövarskepp eller vita flaggor, bara de kommer, bara de kommer.

Aprilsnö

Med månadsskiftet kommer snön tillbaka, som ett skämt eller som en påminnelse. Jag befinner mig ständigt på resa, väskorna packas upp enbart för att packas om. Det där med att man inte bör finnas till för någon annan än för sig själv, men att samtidigt behöva finnas där för någon annan.

Jag känner mig inte som min egen. Jag känner mig inte som en del av mitt liv. När någon väcker mig känner jag alltid skam. Kanske är det över mina perverterade drömmar, kanske vet jag inte alls. Det är detta med att göra någon besviken. Att prioritera sömn framför en annan människa. Det känns alltid som att jag har lovat att vakna och som att jag sviker detta löfte. Jag fruktar för mitt liv för att göra någon besviken. Jag kan leva med allt utom besvikelse.

Och så den arkeologiska utgrävningen av min själ och mitt hjärta. Jag börjar minnas. Han som ringer mig, gång på gång. När han väl minns mig vill han att även jag skall minnas honom.

Snart kommer maj. Snart blommar magnoliorna. Jag skymtade dem utslagna på håll när jag hörde männen i vita mössor sjunga. Jag önskade att jag var bland dem. Jag önskar att jag var i min framtid.

Hemkommen igen är det som att vakna efter ett regn. Jag går genom leran och jag bryter av en av blommorna från busken. En knopp som redan börjat få sår. Den slår ut i vasen under dagen.

De blommor som blommar sent är de vackraste. De blommor som tar tid på sig att blomma, är de vackraste.

(De flickor som sent blir lyckliga, blir de lyckligaste?)

att försegla med en kyss.

Marsmånaden. Det är vår nu. Jag vaknar en morgon och ser solen skina och snön bara som en blind fläck på hornhinnan, någonting att skymta i den döda vinkeln, i ögonvrån. Och jag, jag skurar golven och nagellacket flagnar och jag tänker på den amerikanska hemmafrun och får det inte att gå ihop och vi sitter på bussen och hon säger åt mig att det är en myt, det är bara drömmen om hur det ska vara. Och jag, jag har ju aldrig velat vara någonting annat, än just en dröm.


Jag är introvert. Jag läser om intersexualitet. Sedan läser jag sagor.


Mörka blodfärgen på fingertopparna. Blondiner har roligare. De säger att jag mår bättre. Säger att jag har en stor förmåga till empati, min diagnos till trots. Säger att det vittnar om god prognos. Som att spå i väder. Att spå i mig. Spå mig en lysande framtid, Dorothy, mina födelsemärken som stjärnorna, hur de förhåller sig till varandra, Stora Björn, Lilla Björn, Skytten och Andromeda. Tonårspoesin. Säg bara inte att du ser svart, att allting är dömt. Säg för Gudinnans namn inte att allting är dömt. I mig är det fortfarande vinter.



Står så mycket stilla, men böjer kroppen i mjuka vågor, andas i djupa rörelser. Lämnar och går tillbaka.


Som en människa som förskingrar sig själv.



Det finns människor som jag sett frivilligt försvinna ur mitt liv, de som jag bett gå och de som inte ens har märkt att jag har vänt dem ryggen, för att de inte bemödat sig om att försöka möta min blick eller lystra efter mina steg. Och jag tänker mycket på det här, för jag är inte någon som släpper taget. Jag är oftast inte den som låter en vän eller älskare gå. Jag brukade alltid stå kvar. Vissa relationer är värda en andra eller en tusende chans. Somliga är knappt ens värda eftertanke. Jag antar att det handlar om att låta stolthet och självbevarelsedrift slutligen gå före rädslan för att bli övergiven. Jag antar att lämnandet inte heller betyder att någonting har varit förgäves, för oavsett finns det som gjorde att man en gång stannade kvar.

Är Valerie nu. Kanske inte för länge, men åtminstone nu. Jag måste alltid vidare. Det blonda håret och de rundade glasögonen. Läppstiftet utanför munnen är inte ens med flit eller med mening, det bara är, bara blir så. Det faller sig naturligt, det där politiska ställningstagandet. Letar fram vykort med snödroppar, att sända med en kyss till frimärke.

Ständigt på flykt och ute på jakt. Villebrådet sjukdomen, skrivkrampen. Jag måste hämnas på det som tog ifrån mig mig själv. Ett före och ett efter men jag ser bara ett fall som ökar i hastighet, jag som inte kan någonting om tyngdlagen. Jag vill bara vara tyngdlös. I början fanns det en tjusning, ett mörker som lovade mig ett strålkastarljus. Jag vill inte dröja kvar vid det, men jag vill så gärna ta mark så att jag kan få lov att lätta igen.

Jag har bara lärt mig leva genom kärlek.