ubau kakugo ga aro no naraba

Skogen vid havet. Innan dess är det återigen en sommar då jag hittar ett fågelkadaver och vi begraver det i min mammas trädgård bland alla de vackra blommorna. Jag går mellan tallarna, förbi äppelodlingen där vi såg ett rådjur för inte så längesedan, förbi den gamla korsvirkesgården, brevlådan som det brukade ligga en svart katt på men som nu plötsligt är borta, förbi hagen där vi brukar räkna hästarna som betar, ner på skogsvägen till vattnet, förbi trädet där vi ställde cyklarna med handdukar för evigheter sedan. Nästan varje gång jag går den här vägen under två veckors tid, möts jag av strandbadarna som är på väg hemåt och jag tänker att jag rör mig åt fel håll. Jag borde varit där under dagen, gå hem till middag och familjeliv, men ibland behöver jag försvinna.

En dag tänker jag på att öknen och havet måste ses som jämlikar, sanden deras gemensamma blod som gör dem båda till syskon. Jag tänker på den ensamma blåvalen som kommunicerar på en annan frekvens än sina artfränder, så att han inte kan göra sig förstådd. Och vad spelar det för roll att man är jordens största däggdjur, om man ändå står ensam? Vad spelar det för roll?
Växtsaft eller blod över mina händer och rådjurets skrämda blick.




Jag vet inte när jag började, men det är som att jag ständigt är på resa eller flykt. Jag är fågelkadavret, som inte kan hitta ett hem för sommaren, hösten, vintern, våren. I bilen tänker jag fortfarande på Thunderroad. Har den ibland på högsta volym i mina hörlurar och rösten kan få mig att tänka att jag aldrig någonsin tänker ge upp. Jag funderar mycket kring sjukdom och varför sommaren är så starkt kopplad till min. Om kvällarna dricker vi öl på trädäcket, om morgnarna kaffe. Jag överhör min mormor säga att det är lätt att leva där och jag undrar om hon tänker på mitt mående när hon säger det. Till viss del håller jag med henne. Semesterdagarna har ett tydligt schema, allt är inrutat i mat- och sovtider, timmarna däremellan är läsning, handarbete, skrivande. Om jag bara inte hade behövt försvinna ibland, kunde hon haft rätt. Om jag bara inte hade behövt försvinna.





Så jag går till havet för att stilla mitt rastlösa hjärta som jag vet så lite om. Jag undrar om en plats kan bli en annan. Om jag kan återvinna vad det här har betytt för mig. Keep pushing 'til it's understood, and these badlands start treating us good. Jag har velat dö i Lund. Jag har velat dö i Göteborg. Det finns ingen plats där jag går säker. Jag har velat dö i en älskads armar. Jag önskar att något eller någon kunde driva ut den här meningslösheten ur mig och det närmaste jag kommer eld är att försöka blåsa liv i en glöd som känns som aska i min mun. Jag såg en frälsare i varje kärlek, när den var ren och oförstörbar. Sedan insåg jag att jag bara kan frälsa mig själv. Jag streckar mina armar med bläck när jag inte kan finna ord. De oändliga valmöjligheterna i att leva gör att jag inte har något val. Vi är vid sagohuset en eftermiddag och jag tillåter mig att drömma om när vi någongång kan få det dit vi önskar. Då jag kan ha en atelje och vi kan sova på loftet och bada i ån och lyssna på porlandet och brusandet från fallet. Då jag inte ska vilja kasta mig ut för det. Då jag kan elda i kaminen och skriva och måla av allt jag ser. Det är en vacker dröm och en längtan som växer och pulserar så att det nästintill gör ont i mig.

Men mest tänker jag på att vara Valerie, oavsett epitet och ikväll kretsar allting kring morgondagen. Om jag får se dig ska jag kyssa dina solglasögon, dina läppar, dina händer. You know I love you.

Sommarsorg

Jag läser att det är bäst att ha många armar, att hålla sina vapen med. Jag lyssnar när de sjunger att hur långt man än har kommit, är det alltid längre kvar. Det är juniregn.

Försommarkärleken och längtan efter att breda ut picknickfilten med jordgubbar och sitta i gräset med kycklingsallad och ett glas champagne, andas medeltid och havsluft, fylla lungorna med himlen. De frågade mig hur jag ska klara det här, och den nuvarande årstiden har alltid inneburit en rastlöshet för mig, skrikfåglarna som kommit tillbaka efter semestern, men varje år hoppas jag på något annat. Och jag lever och jag andas blomster och vi sover hos honom med öppet fönster.

Om kvällarna kattspinnandet. Nornorna spinner mitt ödes gyllene tråd, visar mig väven, hindrar mig sedan med handen. Verdandi som fattar den. Jag arbetar både som Yin och Yang nu, men jag är längre bort från modergudinnan än vad som är väl för min själ. Jag kan känna henne i vinden, men jag söker henne inte. Finner ändå en slags frid.

Juniregnet och min egen instängda gråt som bryter sig ut. Jag hittar saker under huden. Sånt som ligger där och skaver, sorger jag burit med mig i flera år nu. Och när du ringer kan jag inte känna igen din röst. Jag har inte längre någon far. Kanske många år sedan nu, men det är en insikt som gör ont. Jag vet inte vart jag ska vända mig för att kunna skriva. 

Och så kommer sjukdomsinsikterna, Allt eller inget-problematiken. Jag måste känna mig överlägsen, annars känner jag mig underlägsen. Det är något som borde leda någonstans, detta medvetandet. Och jag går i mina skor med stora rosetter och jag snavar och faller i kaninhål och jag vet inte längre hur jag tar mig uppåt, river med naglarna, fingrarna blodiga när jag försöker kravla mig upp ur brunnen. 

Juli är en spökmånad, bara en hägring och sedan halvvägs över. Jag försvinner in i skapandet och skuggan, har inte ens sett havet. Mitt hjärta som förtvinar och Olyckssyster som närmar sig. Jag kan inte riktigt få den här sorgen ur kroppen, den som lämnar mina lemmar förlamade och tunga. Snart ska jag vända mig mot horisonten. Snart ska jag se orden komma emot mig, stora som fartyg med hissade segel. Jag bryr mig inte om ifall det är sjörövarskepp eller vita flaggor, bara de kommer, bara de kommer.