"The call to arms was never true,
I'm medicated, how are you?"




När jag ligger med bar överkropp, sladdarna över bröstet, i ett litet rum med spygula väggar, känns det som juni igen. Läkaren för en mikrofon över magen och revbenen, men ingen ber mitt hjärta att bekänna. Det finns så mycket som är fel i mig. Låt mig berätta om en kärlek, låt mig berätta om saknad som ett fysiskt symptom. Om att inte kunna sätta sin tillit till att det bara är dagar tills vi ses, eftersom det betyder att det bara är dagar tills vi skiljs igen. Att vara ett, men delat i två.
Låt mig berätta om att vara sjutton år.

Jag ligger på en sjukhusbrits, på hjärt- och lungavdelningen. Dom måste ta ultraljud på min bröstkorg, för att se så att vattnet inte spridit sig från lungorna. För det kan hända.
"Det här har du aldrig gjort förut," påstår dom hela tiden, fastän jag visst legat uppkopplad till maskiner som tecknar av min puls. Den här gången är det annorlunda. Han flyttar runt mikrofonen och ut kommer ett ljud som imiterar min hjärtverksamhet. Det låter som när en tunn skiva metall vibrerar i luften. Det låter fruktansvärt. Jag vill dö.
Om det där är mitt hjärta, tänker jag, så vill jag inte ha det.
Hans händer är så nära mina bröst. Brun hud, svarta hårstrån över fingrarna. Han ser inte på mig en enda gång under undersökningen, och det ligger en lättnad däri, men jag vill ändå lyfta bort händerna. Jag vill klä på mig och gå hem. Jag vill somna i min älskades famn.
I början av undersökningen är jag liten, får panik, korsar armarna för att skydda mig när han lämnar rummet för ett ögonblick. Det känns som juni. Men det är inte mitt fel.
Jag behöver en instruktionsbok att ge till alla som kommer i min närhet. Förklaringen till varför jag är sjuk är en utnött fras.
( "Jag har en reumatisk sjukdom som påverkar alla inre organ")
Så trött på alla frågorna som följer. Jag kan bli sjuk när som helst, det är en del av mig. Hur många sätt jag än formulerar det på, så förändras ingenting.
Det här är den jag är. Meningslösheten kryper närmre, men jag vill inte ha den.

Fredag, dom dubblerar min dos.
Tisdag, dom dubblerar min dos.
Onsdag, jag vet inte om jag klarar det här.

"The call to arms was never true
I’m medicated, how are you?"


Och alla dom här milen som aldrig försvinner.