Med januari som en bödel.



Riv ut datumen 10-11 januari ur almanackan. Den här gången är det inte som att jag injicerat gift i min egen röst. Det handlar inte om mitt kalla, ingenting om mörkret. Plötsligt kan jag inte ge några svar på vilket sätt jag är trasig. Jag skulle inte kunna säga någonting om hon skulle lyssna.


När jag var fjorton insåg jag att jag aldrig skulle kunna glömma bort mitt liv. Att det fanns linjer som jag dragit som omöjligt kunde suddas ut. Ibland är det som att jag aldrig växt därifrån, att jag fortfarande ältar och att jag sedan gör det samma med själva ältandet.
Samtidigt vet jag att mycket inte längre betyder någonting. De fick rätt i alla fall, de som talade om att växa. Och allt var bara ord. Det jag pratar om är alla förhastade kärleksförklaringar jag gett bort, läppar som fläckat min mun. Det är över nu. Jag är här, jag minns.

Plötsligt slår det mig att jag förstört mig själv. Revan läker, skåran bleknar, men den är där. Jag vet inte hur den kommer se ut om tre år, men jag är säker på att den kommer finnas kvar. Och jag ser den fortfarande inte som en del av mig, jag tar inget ansvar.

Det är januari nu. Min berömda baneman. Kanske är det därför som jag lyckas vända varje natt till en krigsförklaring. Jag är så rädd, vill inte behöva vara soldat, inte i det här. Kalla mig vek, för jag vet att jag är det. På något sätt har jag utplånat den här terminen som varit, Kan inte peka ut var jag har stått. Jag minns undersökningarna, tyngderna, och jag minns hans famn. Saknar ett sammanhang, en kronologi.
Jag vill att det ska vara mars, april. Jag vill vara naiv och lycklig. Nej, inte naiv längre. Bara att det ska vara en trygghet, närheten allt som spelar roll. För visst är det väl egentligen så det är, men avståndet är iskallt när det finns. Helgerna så korta, bara sveper förbi, som flyktiga, ljumma vindar.

Ta en dag i taget, säger de. Du är duktig, Evelina. Och ständigt måste jag sträva efter bekräftelsen som ska komma från mig själv. Det måste vara jag som är stolt över mig, det är det som är värt någonting.
Vi började om igen, jag och mina vänner. Vi sa en veckodag, en tid, och att det alltid ska vara så. På något sätt en sorts gemenskap, en skugga av det som var.

Åter till början;
jag berättade någonting härrom dagen. Jag gav henne metaforer, liknelser, symbolism. Jag sa som det var. Hon försökte lära mig någonting igen. Hon sa att hon försökt lära mig det sen vi träffades första gången.
Vem hon är? Den som lyssnar.
Småsaker kan få lov att ta plats och betydelse, men alltför ofta min provocerande gråt som förgriper sig på mig. I vilket fall har jag Pepparkakshjärta, hennes sängkant. Skrivandet som en axel att luta sig mot. Någon som håller mitt hår medan jag spyr.

Med Håkan Hellström på repeat är jag femton år igen.
Nykär. Desiderio, ergo vivo.
Och jag vill aldrig växa ifrån det tillståndet när jag befinner mig i det. En ljuvligt smärtande längtan.
Jag går samma gator som för två år sen, hör samma sånger. Som om det var första gången. Jag minns Stadsparken när den var täckt av snö, hur den senare hade våren och svindeln det där första året. Jag log hela vägen hem, sjöng att världen inte förtjänade dig. Det gör den aldrig och jag kan tyckas för feg, men borde lära mig att åtminstone försöka.

Håll mig kvar, älskade, håll mig kvar.
Vänta ut, för sen börjar vår livstid.

Nu avslutar vi det här. Så blir det hoppfullt.

"Gott nytt år till all er sorg och era sår!"


Gång på gång krossar jag illusionerna om mig själv. Jag är inte trygg i det här, långt ifrån. Jag känner min naiva lycka, och fan, jag vill att allt ska bli bra, jag vill kunna tro på det. Jag kan tro på det ibland. Nu faller kroppen och jag med den. Jag vill inte prata om mina tabletter mer, jag är stillastående på min höga dos.
Det här är inte en form av lugn, jag har bara stannat. Jag skriker och sen tystnar jag, försöker vagga mig lugn. Hitta någonting som håller mig kvar, som känns.

Euforin var längesen, eller så är jag bara dålig på att minnas. I vilket fall som helst så kan han hålla mig vid liv. Det är något med hans röst som gör mig skör och vacker. Det är någonting i mig som alltid är ett barn. Svag för de där sagorna som han viskar. Det är snart två år, och han förtrollar mig fortfarande när han är nära.

"Har du sett fyrverkerierna i Göteborg?" sa han, och jag vet inte varför, för det var första gången han höll om mig när himlen exploderade. Det var ganska vackert, men jag kunde känt det så mycket mer.
Och vi kysste de sista minuterna och de första, precis som vi drömt om.


Kontrasterna blir plötsligt tydliga. Jag vågar inte försöka känna efter eller hitta ord för hur det är.
För jag vet inte att allt ska ordna sig, den säkerheten finns inte hos mig just nu, men jag vill. Väntar på att tryggheten ska komma, mitt i all denna förtvivlan. Jag är den läkande människan, inte alltid medveten om det, men läkande. Nya kamper, krigsskador, men ny styrka som ändå gror där under huden. En dag ska jag skratta igen.

Hälften avklarat snart, med verb och krig och grafiska lösningar. Plötsligt upptäcker de att jag fortfarande är sjuk. Jag säger att det inte kan fortsätta såhär. Den här gången är det någonting annorlunda i mitt sätt att säga det. Jag pratar om allt. De säger att vi ska korta av piskan som rutinerna håller i sin hand, göra den lite mjukare. Skolan hånglar, men de ska låta tungan slinka ut ur min mun lite oftare, så att jag kan ta mina efterlängtade andetag. 50 poäng stryks bort från schemat.

Jag lämnade en sida tom i min dagbok för det här, för att den står där som en vit lögn. Om jag inte skriver det så kanske det inte finns. Ibland har jag ingenting som inte är över. Tusen kärleksbrev och tusen sorgebrev dagarna igenom. Jag skriver hela tiden för att göra någonting. Men det är fortfarande tvåtusensex, eller så ljuger jag igen. Nej, det är inte samma. Det är inte juni eller december. Och ni kanske inte ens förstår vad jag pratar om nu. Hade ni kunnat skulle ni bett mig ringa. Men jag klarar det inte. Jag kan prata om mitt inre, men ni kan inte ta er dit. Det finns tankar som jag inte borde skriva, för att slippa formulera dem.

Jag teg om revan, och den är en skåra nu. Min mamma vill att jag ska rädda mig. Jag vill inte ens ta mig härifrån. Svart eller vitt, brukar jag säga, men det är inte så nu. Ena sidan är ljuset och andra är inte någon förtvivlan eller aggression. Det är inte ens ett dödläge, bara en enorm sorg eller tomhet.
Plötsligt har tårarna tagit slut, och jag är kanske på väg igen. Mot förstadiet till lugn.

Sen är det inte nätternas fel att de blir som de blir. Och det är inte heller vårt. Låt oss skylla allt på vår tid. Men allt som krävs just nu är tid. Det går evigheter mellan att jag lyfter pennan. Ta mig igenom det här. Snälla, säg att det går över snart, håll min hand medan vi väntar.
Och jag är rädd för att frysa, så ge mig ett skydd för vinden.