1677?

Det behöver inte vara en så stor sak att kyssas under tolvslaget. Tårar & champagne och färgsprakande utlösningar över himlen. Det behöver inte vara någonting särskilt, men likväl gör vi det till det. Vi älskar våra andra chanser, anledningar till att starta om. På nyårsafton finns ingen möjlighet att skjuta upp längre, men vi älskar tanken att karman är som ett vitt blad. Alla gärningar överslätade, för nu ska vi bannemig bättra oss. Och jag är väl inte bättre än någon annan. Jag spår också om förändring. Särskilt som jag inte längre generaliserar januari. När regnet kommer om nätterna och sveper bort snön associerar jag den inte direkt till blod. Månadsnamnet är inte bespottat det här året. Framsteg? Mina nätter är te och brev som aldrig tar slut. Jag behöver nya frimärken. Jag behöver något nytt överhuvudtaget, och när det blev 2008 fanns det 366 dagar att hoppas på. Nu har tiden ändå gått. Jag disciplinerar mig tillräckligt för att planera i grova drag, sätta ut små markeringar, parenteser i almanackan. Allt jag vill ha är våren. I alla bemärkelser. Vita mössor och farväl. Jag vill ha en sommar fylld av färger och utan vita självmordsalternativ. Jag är innerligt trött på sextonhundrasjuttiosex. Kan jag få en ny tidsepok nu? En ny era? Kan jag få en höst utan krig? Jag tror att jag just börjat göra mig av med den, att den rinner ur mig, som snön härutanför. Vet inte hur det är med honom, eller dig, men jag. Du kan få kalla mig Petrus om du faller. Och om du är vacker, ska jag kalla dig Uriel. Om vi kunde lägga bort det här hatet, så vore jag tacksam.
Jag var magsjuk hela 2007. Titta på mitt språk. Jag kunde inte skriva, jag kunde bara spy. Jag är inte tömd än, men jag hoppas på lite ro i all den här orkanen. Jag ska hålla käften med mina inledningar, okej, enough said.
Nystarter fungerar inte utan avslut. En bok måste ha en sistasida och ett kapitel en punkt. Så här har ni det, ett snabbt avhandlat december:

Jag jagar de nyutgivna skivorna redan på releasedagarna. Öppnar brevlådan flera gånger om dagen, sliter upp paketen och försöker sedan upprätthålla den ritual som de första tonerna brukade kräva, då när jag föll på knä i blind dyrkan för allt vad de sa. Mina idoler är inte längre mina gudar, har kanske aldrig varit, men jag har alltid velat be dem vara min religion. - I brist på annat.

Texthäftet tappas bort bland alla andra papper jag samlar på mig. Var författarna valt att sätta stor bokstav betyder inte så mycket längre, men pliktskyldigt låter jag mig svepas med och trycka på repeat. Jag upprepar refränger som mantran. Vissa melodier läggs som strypsnaror kring min hals, det tar tid innan jag förstår vad de vill göra med mig, någon annan är en blixtsnabb misil. I ett par sånger utrotar varje ton mig. Jag måste nästan skrika. Men de var fler förut. Jag har ingenting som är heligt.

Det finns bara två ämnen att tala om: frälsning eller krig; så låt oss börja med krig.
Gärna kalla sådana. Is, diamanter, snö. Andra välbekanta bilder. Att sätta tungan mot en frostig lyktstolpe, fastän jag aldrig försökt. Ja, den här metaforen kan vi vidareutveckla. För det börjar ju som något lite poetiskt och lockande. Slutar med blod och ajaj. Oj, förlåt, lämnade jag mitt språk? Övergav jag mitt skötebarn ute i skogen? Jaha, så trevligt då. Jag är växelvarm som ett kräldjur.
Vi måste gräva tämligen djupt i psykoanalysens spypåse för att hitta rätt. Det är dear friend Freud och jag. Blaha blaha, barndom och sexuella spärrar. Jomenvisst. Litteraturen är en hora, men hon avvisar mig. Nej, förresten, jag är aldrig säker på mina bilder. Tvärtom kanske. Läsaren en hora som tar till sig bok efter bok. Nej, det håller inte. Ingenting håller. Jag håller inte samman.

Det ska bli förbannat skönt när det här är över. När jag inte är lika beroende av löften som är lögner och andra upprepningar. Men ingenting tar slut. Mitt liv är ett cirkulärt kretslopp, samma gamla vanliga rutiner. Kriga, dö, kriga dö. Ibland också födas på nytt. Den här gången har jag lärt mig att det finns saker jag inte kan skriva om. Men naturligtvis kommer jag att skriva också om dem.

Tillsammans med någon jag delar blodsband med, blir jag nominerad till en tävling större än något annat. Det är lycka och skolan börjar naturligtvis hångla med mig igen. Skolan lägger sina händer över hela min jävla kropp och visar upp mig för allmänheten. De är så stolta så.
Men på fritiden klipper porrmodellerna ut sig själva till verklighet och lägger sig att vänta i din säng. De puttar ner mig på golvet med sina silikonbröst. Jag lägger mig under sängen. Ynklig, ömklig, äcklig, värdelös. Jag skadar mig på dina spikar. Streckkoder överallt, inte för att du äger mig, utan för att jag varit en ting, objekt, ersättningsbar. Jag hatar att det är så.
Sedan ska vi läka allting. Det hinner gå en månad och det är vackert ibland. Min älskade reser till USA, Amerika och jag dristar mig oftare att lyssna på drömmar. Med honom på tusen mils avstånd vågar jag. Får sen glimtar av hur han mår, över Atlanten eller vilket hav det nu är når de fram, startar friktionen. Jag är aldrig orubblig. Ibland undrar jag om jag uppfann ordet ambivalens. Att avsäga sig makten över sitt eget mående är både en lätthet och fruktansvärt. Lätt att skylla på någon annan, säga att man inte är delaktig. Svårt att tackla att man inte kan vara balanserad när man vill. Att skrattet är något som kan brytas i skärvor och användas mot dig.

Vill du tvunget tala om frälsning? Den här gången har det inte spelat någon huvudroll. Den här gången hade jag slutat be och stuvat in alla biblarna i bokhyllan. Först under de senaste dagarna har de flyttat fram igen. Först nu har de återfått sin yttrandefrihet.
Och det finns fortfarande Playboy. Det finns fortfarande internetsidor där flickorna har större bröst och vackrare kroppar än jag. Nersläckta rum och bilder på din näthinna. Nu när november försvinner lyses gatorna fortfarande upp av vår sorg. Jag skulle så gärna sminka om mig. Ibland kommer jag på mig själv med att inte ha några masker och ändå befinna mig i fel tillstånd.

Det kommer brev på posten. Kuvert med fina stämplar. De kallar mig vinnare. Så jag reser till nya, okända kontinenter. Jag ler mot blixtrande kameror, jag går upp för scentrappor i höga klackar och springer inte ifrån journalisterna. Som om fjärilen förvandlats till en rosa eldfluga, suger jag åt mig av mina femton minuters rampljus, som blir en månad, som blir två. Som bara fortsätter. Människor jag sett på TV börjar prata med mig om vad jag skapat. Jag signerar böcker åt etablerade författare. Det är fruktansvärt vackert. Och fruktansvärt ensamt. För första gången inser jag vad självutlämnande innebär. Hur ska jag kunna förklara fiktion för dem? Allt jag skriver om mig själv är fiktion, och skriver jag renodlad fiktion, handlar det alltid om mig själv. Jag har bara en verklighet att formulera.

Det här börjar bli lite för långt, eller hur? Blahablaha, tonår och textuella spärrar. Det är väl dags att sätta punkt igen, men punkter är inte riktigt min grej. Det är januari nu och snart finns inte ens den månaden kvar. Hästarna rusar vidare med törnen under hovarna- Jag har mängder av sidor, kompendier med ofärdigheter och jag är född till att vara soldat.