Sällan tid att stanna upp, sällan ork att skynda vidare. Jag kan inte se mig i sammanhang, inte skapa dem. Mina oavslutade meningar på högsta nivå, aprilromantiken däremot avstängd. Hur lockarna fortsätter falna i vinden, falla fel och hur det får mig att falla isär. Studenten kommer närmare, men vår framtid, älskade, är som ett öppet sår, vårt nu bara skråmor och jag tror att jag kommer le, slå i tänderna och slå sönder både leendet och champagneglaset, svälja skärvorna, Jag är så rädd för att växa ur det jag tycker är vackert och jag kommer gråta för att åren bara går. Jag kommer gråta för att tiden stannade för tre vårar tidigare, en skolavslutning där jag är den enda äkta gråterskan, jag den enda som förstår att det måste sörjas. Skrattet kommer blandas med tårarna, som gift i samma jävla champagneglas och jag kommer svälja det, naturligtvis kommer jag svälja det. Jag tar alltid min medicin, jag lär mig alltid min läxa. Och jag vet ingenting. Jag anmäler mig till språk annat än mitt eget och dumpar Freud trots allt. Mina nätter är inga insomnia, bara samma gamla krigsförklaringar. Jag har lärt mig att skatta sömn högre än någonting annat, bara den är evig.
Punkterna är alltid lögner, oavsett hur slutgiltig meningen tycks vara. "Ibland är en lögn det finaste man har" men oftast finns det ingen trankilitet i den, bara en grovt skissad förtvivlan, existensiell vilsenhet och i brist på bättre ord och synonymer: sorg, Kerberos morrar påminnande och hugger efter våra hälsenor och du skramlar med nycklarna. Jag vill så gärna vara dina vingar, Ikaros. Vill så gärna älska dig, Akilles, men allt som känns är ängslan över du förblöder av hundkäftarna.
Jag har ingen livsstil, bara misär. Nästan konstant ett dödläge där jag hoppas på att få känna. Dagboken där jag använder min egen handstil blir stundtals axeln att luta sig mot, men lika ofta glömmer jag den. Lika många gånger finns bara kaos och inga ord. Självbegrägeriet och mytomanin drabbar mig och de jag berättar för, men aldrig den om vet mer sanning än jag. Smutsiga fjädrar, tomma timmar, ekande. Jag för brev mot bröstkorgen, hjärtat, men tillslut sviktar även de papperna.
Köper klänningar, drömmer om att heta Marilyn Monroe, elelr möjligtvis Askungen. Bejakar min femininitet med allt jag har, men förmanligar gärna känslolivet ett snäpp. Kanske förändras allt snart. Det känns lite så, men kanske har jag bara stängt av. Du var tom och jag var tom i aprilsolen. Låt mig behålla riktningen jag har nu. Jag vill inte ha stillaståendet, där jag inte kan bestämma vilket håll jag ska gå, eftersom jag förlorat min fria vilja, där allt som kan kallas lycka fortfarande bara är självbedrägeri, där akvarellregnbågen dränks i för stora mängder vatten,
poesin bara drunknar i alla sår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar