Se så magnoliorna blommar.
Framtiden är fortfarande ett giftigt djur. Fortfarande en siren som sjunger vackert, men kan döda oss. Och hon sjunger högre, kommer närmre. Nu nalkas ljuva sommar då gräs och gröda gror.
Blottar armar och ben, som vore det ingenting. Och det är ingenting, bara solen som en potentiell fiende, i bokstavlig bemärkelse. Blir kallad ms. Monroe och rodnar. Kletar läppstift på servetter. Staden blir sällan vackrare än såhär och jag hatar att jag inte kan foga samman mina världar, att allt i mitt liv är olika böcker. Alice, Peter, Narnia, Lejonhjärta.
Kvällarna är ljumma och det är mycket vi ska hinna med innan majblommorna vissnar i våra knapphål. Men nästa gång jag går ut har körsbärsträden redan abdikerat, ett efter ett. Jag vet inte hur det är med magnoliorna och har varken Nangijala eller Neverland.
Kan vi ändå sluta som psalmen slutar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar