Mitt hjärta? En svullen svart kristall som börjar röra sig i bröstet. Ännu inte i feberyror, ännu har jalla bitarna inte fallit tillbaka på plats. Vi säger de där orden till varandra. De där heliga, legendariska, förgörande. Jag märker hur jag menar det mer och mer och han kommer in i mig, trots att sättet han egentligen vill nå in i mig är bakom revbenen. Det är farligt, jag vet, det är farligt att jag på något sätt känner att han närmar sig. Jag vill inte utkämpa fler krig, men en gång soldat, alltid soldat och den här gången kanske jag slipper slåss. Jag vill hoppas det. Jag vill vara där mitt hjärta är och jag hoppas att jag ska kunna känna att det är där han är, inte arkebuserat i bitar över ett pojkrumsgolv i Askim. Inte i mina minnen. Jag vill ha mitt hjärta hos mig. Jag vill ha det i mitt nu.
Märkligt hur de aldrig varnar för Hjärter Kung. Märkligt hur det är Hjärter Dam vi får lära oss att frukta, när det är kungen som bär vapen. Kungen är det vackraste som hänt dig och han kommer alltid att krossa dig med tungan längs din ryggrad. Kungen är blond och blåögd och har bara en hand. Kungen är lång och gänglig och kan knappast göra dig fysisk skada, men han vet hur man förvrider orden så att de blir hårda och tunga. Han vet allt om hur man skadar dig. Jag blandar om kortleken. Jag döper inga stjärnor eller änglar. Jag försöker glömma att det funnits andra känslor med bland valörerna. Jag vill inte ens kalla honom Hjärter Kung, men vad annat kan jag göra? Jag har aldrig bilden fullständigt klar för mig. Alla namn måste förbli ett utkast, skrivna i blyerts, ills jag klarar av att befästa dem med mitt blod. Ibland väljer jag det inte. Den nye pojken har inget namn. Vi kan kalla honom Hjärter Knekt eller Spader Kung. Det är allt jag vågar. Jag vill inte säga någonting som jag inte menar fult ut, och ändå var jag tvungen att säga att jag älskade honom, nästan som det första jag gjorde. November smyger sig på oss, attackerar tyst och långsamt, vargen som närmar sig sitt byte. Det regnar över Göteborg. Hösten är varken prosituerad eller min inatt. Jag klarar inte av sådant längre. Jag klarar inte av att levamina egna förhoppningar, att hålla i trollspöet och få drömmarna att slå in.
Jag är vagnen som förvandlas till pumpan vid midnatt. Jag är de vita hästarna som blir vita möss, råttor. Jag är prisessan som blir draken om du kysser mig, älskar mig, dödar mig. Jag har aldrig vart någontin annat, och det jag räds mest är att han ska förstå det alltför snart, eller kanske än värre; att han aldrig kommer inse det.
Den som älskar måste gå under.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar