Höstsol och skimmer utanför. Hans ögon är som tjärnar när jag ser in i dem när vi väntar på spårvagnen. Vi skiljs aldrig åt länge, och kanske är det farligt, kanske kommer det att göra mig illa, men någonting i mig vill ha det så. Hur lätt har jag inte för att försätta mig i situationer där jag själv blir lidande? Allt för lätt.
Han gör vad han kan för att läsa av seismografen och det var längesedan någon sade att han ville vara rädd om mitt hjärta, utan att samtidigt hantera det som motsatsen. Det gör mig ont att det inte känns mer än så här, men samtidigt gör det mig trygg. Mitt avtrubbande tillstånd är min rustning och sköld. Har jag ingenting inpå huden kan det inte skada mig. Har jag ingenting innanför huden att förlora, kan jag ingenting förlora.
Den här hösten ger intoxer i blodet, de vita riddarna gör uppror och prinsessan är uppsprättad, lobotomerad, glömd. Hur kunde jag falla så långt ifrån? Hur kunde jag dra med mig skrivandet i mitt fall? Ärr läker aldrig, de väljer att implodera under skinnet, och jag har bölder över hela kroppen, alla ord jag inte lät komma ut när jag inte kunde hantera smärtan.
Vi älskar för första gången och vi gråter båda efteråt. Han är rädd att göra mig till horan och jag kan inte lova honom något alls. Rovdjuren lämnar sina klösmärken igen och jag förstår knappt varför. Börjar ana sprickor i kupolen, revor i kokongen och vet att jag inte är redo för någonting alls. Jag är inte redo att bli älskad.
De sätter en stämpel i min panna, och jag läser in mig på den problematik som klassas som min, åtminstone på papper, för syns skull, stundens. De tar upp allting, visar upp de skelettdelar och civilisationsskärvor jag redan själv grävt fram, de visar upp dem i upplysta montrar.
Han känner försiktigt över min rygg, nuddar stumparna där vingarna en gång suttit. Jag har kvar askan av dem än. Knölarna som bildats av att jag låtit bli mitt språk, min litterära andeutdrivning, det vackraste av både självhjälp och självskadebeteende.
Det finns inget före eller efter. Finns bara demonernas svarta kranier, mina texter, i jorden. Jag har alltid lovat att vara skoningslös och vika ut mig emotionellt, aldrig någonsin dölja något med språket, men samtidigt har jag velat skydda de jag älskat. I nuläget kan jag inte leva med någon jag måste skona, men likväl vill jag ha honom och likväl måste jag skona honom från allt det svarta.
Han ser mig snitta upp armen, och han säger ingenting. Han ser mig halsa hallonvodka som om det vore vatten och han säger ingenting. Hur länge kommer det dröja innan han ropar varg, jag död och han springer ifrån mig? Jag är fullständigt medveten om att den dagen kommer, och jag har sett allt och gjort allt, därför blir han nästan naiv när han hoppas på förändring.
Vissa dagar är jag redan ljusår ifrån allt det här. Jag kan inte säga tusentals år, för jag älskade någon i tvåtusen år och den kärleken blev Jesus på korset, den kärleken blev tvungen att offras. Vissa dagar är jag sexton år igen och dör i smala armar gång på gång. Och vad hände med hoppet om den här hösten? Vad hände med mitt krigsslut, mitt sextonhundrasjuttiosju? Vad hände med att jag äntligen, äntligen var fri?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar